Det där futila kravet på äkthet

Jag har nu sent omsider plockat upp den svenska pocketutgåvan av "Sarah" av JT Leroy. Ni känner säkert igen namnet om ni drar er till minnes. Jag friskar upp ert minne här. "Sarah" handlar om en tonårig transexuell prostituerad som raggar sina torskar på lastchaffishak i hjärtat av USA. Den är rätt tragisk men välskriven, medryckande och humoristisk. Problemet är bara att den lanserades som en självbiografisk historia. När det sedan avslöjades att han egentligen var en 41-årig kvinnlig misslyckad författare vid namn Laura Albert som låtit sin styvdotter posera i intervjuer som Leroy blev det en präktig skandal. Folk kände sig svikna och lurade och många menade att nu var historien inte värd vatten längre. Ungefär samtidigt avslöjades James Freys påstått självbiografiska missbrukar- historia "Tusen små bitar" som en fejk. Han blev ännu mer hudflängd än Leroy, men så blev han också bestseller genom Oprah Winfreys bokklubb.

Janne Gradvall sätter fingret på problematiken i en krönika från förra året- "Påverkar dessa avslöjanden egentligen kvaliteten på själva verken? Och om det gör det, avslöjar då detta inte mer om oss läsare än om författarna?"

Varför är en bra historia så mycket bättre för att den är sann? Vad är egentligen sanning? Inte ens rena självbiografier berättar väl hela sanningen, de är tillrättalagda bilder av historien såsom den som skriver väljer att minnas den. Jag är mycket misstänksam över det här argumentet. En författare som kan dupera världen såsom "Leroy" gjort är sannerligen en stor författare? Han gjorde ju precis vad som författare förväntas göra- ge läsaren en riktigt bra historia. Folk lurades till medkänsla för en person som inte fanns men påverkar det historien? Hur många personer i litteraturhistorien känner ni inte med trots att de är fiktioner?