Jag är spotifierad

Efter ett par dagar med Spotifiy så är jag mycket nöjd. Fick en inbjudan till gratisversionen. Utbudet är överraskande stort och det är väldigt lite reklam än så länge. Har hittills mest lyssnat på diverse julsånger och barnvisor med Barbidur men även några skivor som jag missat och intresserat mig för efter att recensenternas årsbästalistor publicerats.

Så länge man har bra högtalare kopplade till datorn så är detta en intressant tjänst som komplement till Itunes. Helt enligt konceptet att själv söka det man vill lyssna på istället för att bli matad med blandad musik från radion.

Vad jag egentligen har lyssnat på

I de krönikor som Nick Hornby skriver i tidningen The Believer (finns samlade i boken "The Polysyllabic spree") listar han de böcker som han har ämnat läsa och skriva om och så en ärlig lista över vad han i verkligheten läste. Mycket underhållande som alltid när det gäller den mannen (med undantag då från den senaste boken "Slam" som var ett ovälkommet, oväntat trist bottennapp). Jag känner att jag borde göra samma sak. För handen på hjärtat, hur många av de nya skivorna har jag egentligen älskat med samma glöd som de skivor som kom förr, ni vet på den tiden när det fortfarande gjordes musik som betydde något, som inte var trista kopior av något som du hört förr, och mycket bättre. Nya "Killers" är ju egentligen ett stort misslyckande, det nya slickade soundet är ju faktsikt svintråkigt. Lika tråkigt som det ju egentligen är att lyssna på sömnpillrena Fleet foxes om man måste vara ärlig.

Kjell Häglund skrev en gång i en krönika om varför han slutade skriva om popmusik. Det var för att för (och jag önskar nu att jag hade möjlighet att hitta ett citat) varje ny kass skiva han tvingades ägna tid åt stal tid han kunde ägnat åt att lyssna om och tränga djupare in ett musikaliskt mästervetk. Och nog fasiken har han rätt. Jag får betydligt större utbyte att hitta nya skivor från 60/70/80/90-talet med artister som jag aldrig hört förut än att lyssna på ännu ett gitarrband som låter som ett coverband på originalen i bästa fall.


Dessa artister har jag egentligen lyssnat mest på i år.

• Richard Hawley

Jag har missat honom i flera år trots att jag läst om honom. Efter att "Lady´s bridge" kom har jag dock lyssnat mig bakåt på hans skivor. Han låter verkligen inte som någon annan. Han skriver tidlösa standards så klassiska att de kunde ha sjungits in av Elvis, Johnny Cash eller Roy Orbison. Inledningsstrofen på Coles corner har ljudit åtskilliga gånger i år då jag dragit igång min Hawley-spellista. Man får rysningar.

• Adorable

Adorable är ett shoegazing-band från tidigt 90-tal som jag missade. I våras fick jag ett återfall och började lyssna intensivt på My bloody valentine, Ride och så då Adorable och deras första skiva "Against perfection" som verkligen gör skäl för namnet. Det är så oerhört bra att det gör ont i en att de inte höll på längre. Favoritspåret är den melankoliska "A to fade in" med sin grandiosa avslutning. denna hörs tyvärr inte i klippet här som är en aukustisk version framförd av sångaren Pete.

Årets skivor 2008

Om de är årets bästa vet jag inte men nedanstående är ialla fall de skivor som jag har lyssnat på mest i årets utgivning. Numera så skaffar jag musik i efterhand i stora drösar och källorna blir allt färre. Men ändå.

• Paul Weller - 22 dreams
• Jack Johnson- Sleep through the static
• Coldplay - Viva la vida
• Fleet foxes
• Glasvegas
• Sebastian Tellier- Divine EP
• Mariah Carey- E=MC2
• Magnetic fields - Distortion
• My morning jacket- Evil urges
• Duffy- Rockferry

När jag kollar på listan så slås jag av att den består av kritvit rock med en fransk kritvit house-rand och en liten soulrosett på kragen. Inte en hip hop skiva, ingen RnB. Undrar vad jag borde ha lyssnat på? Tips mottages tacksamt. Nån som har nån trevlig fransk pop att rekommendera? Eller nån riktigt fin Native tongue-doftande platta från NY?

I avdelningen "bra för att vara svenskt" (svensk musik på engelska är ju per definition uslare varianter av utländsk musik och med undantag för geniet Robyn skulle en jänkare aldrig betala för en kass svensk karbonkopia) var årets glädjeämnen Kleerup, Amanda Jensen och säkert nåt mer också som jag snabbspolat mig förbi av alla dessa trista kvinnliga singersongwriters.

Familjens kändis

Brorsan blev intervjuad på Rapport idag. Det lär jag aldrig bli. Har svårt att se att jag överhuvudtaget någon gång skulle förekomma i något av medierna. Brorsan har även förekommit ett antal gånger på bild och intervju såväl i lokalradion som på P1.

Så olika det kan bli. Min höjdpunkt som kändis i medierna är en liten bild ur lokaltidningen (ingen artikel bara bild och bildtext) för sisådär 20 år sedan på vinnarna av skoltävligen "Vi som vet mest" (jag har sparat urklippet i en pärm nånstans). Men besserwissers går ju tretton på dussinet i TV numera så jag är väl obsolet.

Böcker i öronen

Som jag skrivit om tidigare så har jag under det senaste året börjat lyssna på ljudböcker i min Iphone. Det började under de intensiva barnvagnspromenaderna förra hösten då jag fick en bunt böcker som jag laddade upp till min Ipod. Lite skeptisk var jag nog först för mina tidigare försök med kassetter och cd-skivor har inte funkat alls. Men jag har dock kommit fram till att förutsättningen för att det ska fungera är: Det måste vara "lätt" litteratur; det får inte finnas några större distraktioner i övrigt. Således fungerar svenska deckare på barnvagnspromenad längs Sveavägen och Odengatan utmärkt.

Mitt musiklyssnande har förvisso blivit lidande av detta då jag i princip aldrig kan lyssna på musik hemma så min enda möjlighet är lyssna på musik är via de vita hörlurarna.

Jag har tidigare sällan läst deckare och de gånger jag gjort det aldrig av svenska författare. Mankell eller Nesser har jag tex ännu ej läst. Leif GW Persson har dock blivit en favorit. Hans senaste böcker han har skrivit på 2000-talet är oerhört mycket mer spännande och även mer underhållande än vad jag minns från hans tidiga böcker som jag läste i tonåren. Jag gjorde dock misstaget att försöka läsa Läckberg efter en GW-historia och det var verkligen omöjligt. Han förflugna ord är så sanna- hennes prosa är verkligen som hämtad från Starlet eller Min Häst. Hennes dokusåpa- sambo får säga vad han vill, hennes karikatyrer till poliser och tramsiga historier som alltid slutar med en gravöppning är lika sannolika som ett avsnitt av Scooby doo.

Läckberg är dock långt ifrån den sämsta deckarförfattaren jag har läst. Mari Jungstedt är sämst sämst sämst. Hon är så usel att jag fick rysningar av att se henne på På spåret senast. Läste i brist på annat en av hennes böcker vid en pool i Thailand för ett par år sedan. Allt annat var på holländska och danska när jag grävde bland utbudet av kvarglömda böcker. Det var förbanne mig som en usel följetong från Allers! Undvik!

Gammal reklamfavorit

När jag såg den här filmen första gången för ett par år sedan skrattade jag så jag grät och jag har plockat fram den med jämna mellanrum efter det. Men det är ju egentligen en ganska smal film. Alla jag har haussat den för har älskat den. Men föräldragenerationen eller 80-talisterna som aldrig sett eller brytt sig om Flashdance? För dom är den ju bara en lustig kuriositet med en tjock man i spandex.

Humor som inte bygger på massa tidsbundna referenser är ju ganska enkelt egentligen. Sådan som är allmängiltig och därmed uppskattas av alla generationer och dessutom står sig oerhört svår och rätt sällsynt faktisk. Vilka kan sägas göra sånt idag egentligen? Säg något som får dig att garva läppen av dig som även din pappa och en 18-åring skulle gilla lika mycket?!