Accidenture strikes again

Ingen nyhet då det har varit känt länge att det inte har gått så bra med installationen av SAP på Försäkringskassan. Intressant vinkel på det hela i DN dock.

"Enligt flera källor är SAP ett affärssystem som lämpar sig dåligt för offentlig verksamhet, både i fråga om lämplighet och kostnadseffektivitet." ( journalisterna hänvisar till några säkert väldigt vederhäftiga källor utan egenintresse)

"Man har infört ett IT-system som andra har lämnat och gått ifrån. Systemet är dyrt och svårt." (Socialförsäkringsministern)

Jo det är ju säkert systemets fel i huvudsak. Om jag stavar fel i detta inläggg så kan jag ju skylla på BLOGGER. För det kan väl inte vara så att hjulet snurrar men hamstern är död?

Du vet att du är medelålders

På fredagkvällarna brukar vi titta på På spåret hemma.
Detta innebär att vi måste vara jättegamla.

Jag fick en chock när det påtalades mig att programmet gått i 20 år. Jag har svaga minnesbilder från att ha sett det under min gymnasietid vilket alltså var i programmets barndom. Uppenbarligen kan jag inte ha varit ute på dåligheter (läs gymnasiediscon) varje fredagkväll. Men sen infinner sig en lucka på sisådär 15 år till för typ två år sedan då vi rutinmässigt slår över till SVT klockan 20.00 på vår TV varje fredag-kväll.

Det är läskigt med På spåret av den anledningen att den ju blir en tidsmarkör för ens liv. Det har funnits där så länge och det är alltså en symbol för ett stadium i livet. Det stilla hemmalivet med sovande barn, tassande på tå, somnande framför TV. Ska man ta det med jämnmod?

Och snart är det dags...

Kan Lukas P och Lukas H sitta stilla?

Så har SCB publicerat topplistorna på barnnamn från 2008. Ni vet hur det brukar bli. Tidningarna fylls med tre typer av artiklar, vilka sedan kommenteras på forum och bloggar:

• Vilka ligger i topp i år och varför är just de så populära nu?
  
• Heter ditt barn samma sak som en kändis unge?
• Hur kan man döpa sitt barn till något så konstigt som....?

Och sen kan man ju göra sig lustig över föräldrar som väljer vissa typer av namn. Enklast är det ju att skämta med barn som ges namn som klingar engelskt eller franskt och som rimmar lite dåligt med deras ursvenska efternamn. Fast sånt orkar jag inte göra just nu.

Jag har en annan fundering. Känns det inte konstigt att inga barn döps efter de namn som din egen generation bär? I min klass i grundskolan hette barnen Fredrik, Jesper, Mattias, Patrik, Annette, Maria, Lotta. Barn som hade hetat Elias eller Alva skulle man ha betraktat storögt. Dom skulle banne mig aldrig behöva tituleras med en extra bokstav för efternamnet. Tänk er uppropet i skolan 2013: William J, William N, William S, Maja G, Maja A, Maja L- närvarande!

Öppnis - tack för det!

Jag och Barbidur går på Öppnis nästan varje dag i veckan. Eller Öppen förskola som det ju heter egentligen på vuxenspråk (föräldrar tenderar ju att gå i barndom och använda barnidiom i övermått). Det är nödvändigt för oss bägge att komma ut och aktivera oss varje dag. Barbidur för att se andra barn, komma till ny miljö och leka av sig. Och mig för att kunna sitta ner en liten stund utan att han rycker mig i benen, dricka lite billigt kaffe (7 spänn är standard!!) och samtala med en annan vuxen.

Jag har frågat andra om det där med Öppna förskolan men har mötts av levande fågelholkar. Skolverket skriver om riktlinjer för verksamheten och den bedrivs väl i regel av kommunen eller stadsdelen. Men hur länge har detta funnits? När jag var liten fanns det då inte. Och hur spritt i landet är det utanför storstäderna?

Vi pendlar mellan öppnis på Arbetargatan på Kungsholmen och så ett annat ställe, öppna förskolornas nirvana, som är för bra för att jag ska vilja sprida det till någon annan. Det får andra ställen att framstå som knarkarkvartar och är lite överbelamrat redan. Senaste budet är att Öppnis på Kungsholmen ska slå igen och förvandlas till en byggbarack/värmestuga i Rålis på samma sätt som det i Vasaparken. Snacka om nedköp i så fall!

Sen kan man ju leka ute säger ni? På tok för kallt för en frusen far. Men visst, det gör vi också ibland. Men inte länge. Jag hatar vintern.

Tur man inte bor i Malmö

Malmö kommun verkar inte vara så strålande på att ordna dagisplatser.
Barn och ungdomschefens kommentar i den anslutande artikeln är rätt rolig. Hennes förslag på hur föräldrarna ska lösa situationen är att ta ut semester, lämpa barnen till far och morföräldrar eller ta tjänstledigt.

Stadsdelens lösning är att satsa på dagmammor och leasa en buss. En buss. Dom skojar inte. En buss. Min son ska f-n aldrig behöva tillbringa sina tidiga år på en gammal buss.

Jag skrinlägger nog mina funderingar på att övertala familjen att flytta dit ett par år. Det får räcka med ett par besök under sommarhalvåret.

aker om gör en pappa lite trött, 101

När din on ryckt bort bok taven " " från tangentbordet.

Saker som gör en pappa lite trött, 87

Jag kommer på mig själv med att nynna, eller sjunga barnvisor. Nog för att det som regel är sångstund nästan varje dag på någon av de musiklekar eller öppna förskolor vi går på förutom barnmusik-listan på Spotify som står på hemma men ändå! Jag borde väl vara trött nog på "Krokodil i en bil" att jag inte nynnar den eller "Sockerbagaren" i duschen eller på väg ner i soprummet när jag är själv? Är jag så innne i bubblan nu att jag inte tar några andra intryck? Det kan ta mig tusan vara så! Ingen radiolyssning, ingen musik hemma och sällan i Ipoden heller. Kanske dags att Barbidur får lyssna på lite annat än "Sjörövar-fabbe" och "Lilla snigel" hemma.

Var börjar jag? Motown-soul? Lite 90-talsindie? G-funk? För gud förjude att vi vågar oss på något från 2009.

å den enda som sjunger det är jag

Måste lägga in ett inlägg till om det här med texter och musik. Jag och min brorsa brukar ibland skråla refrängen till den här fantastiska låten med Traste lindens kvintett. Bara refrängen, för sen kan vi inget mer och fyller då i med raj-raj. Traste Lindén brukar och brukade ofta buntas ihop med massa andra grupper (Sigge Hills, Svenne Rubins) som kom från och sjöng om landsbygden i början av 90-talet. "Tokroliga" brukade vara ett epitet som användes. Lyssnar man på deras texter så ser man dock inte något tokroligt alls utan de är istället otoligt melankoliska. På sånger som "Ensam igen" och "Tåget går" så kan man inte missa det men i just "Svenska flaggans dag" är musiken så stompig att man kan missa att sången egentligen är rätt tragisk.

"Jag tar bussen in till stan nya byxor, nya skor Lite full. luktar gott går förbi där du bor Jag fick en hundring utav mamma för jag inte skulle stanna Hon har en vän på besök hennes sista försök Det är svenska flaggans dag å den enda som sjunger det är jag Vi skulle mötas vid station sådär en kvart över tre Nu har jag väntat i en timma du får inte var med Så jag tar en promenad i nya byxor, nya skor lite full, luktar gott går förbi där du bor Det är svenska flaggans dag."

Ett ord betyder så lite, i en sång

Minns en intervju som Janne Gradvall gjorde med Jocke Berg inför Kents senaste skiva. De menar att texterna är sekundära och rösten bara ett insterument bland andra. De ser heller ingen anledning att sjunga på engelska heller för att nå andra lyssnare. Jocke Berg är övertygad om att folk egentligen inte lyssnar på texter.

"Jag har länge varit övertygad om att folk egentligen inte lyssnar på texter. Visst, enstaka ord och fraser sätter sig, men folk lyssnar inte på vad som sägs. Jag läste en intervju med Bono där han berättade att någon kommit fram till honom, tackat för ”One”, och sagt att de spelat den på hans bröllop. Bono blev helt chockad: ”Hur kunde ni spela den? Texten är ju helt sjuk, otroligt bitter och sorglig”. "



Visst tusan har han rätt! . Många texter kan jag själv bara refrängen, någon fras här och där och sen är det raj-raj-raj. Lustigast blir det väl dock som i exemplet ovan när en sång tolkas precis tvärtemot den stämning den vill återge. Ett band som jag ofta medvetet undvikit att lyssna på texterna är The Beautiful south. Paul Heatons cyniska texter rimmar ju inte för fem öre med de sammetslena melodierna.

En annan klassiker i sammanhanget som jag minns nu är "Feels like heaven" med gruppen Factory fiction. Det enda man minns är refrängen som får en att tro att det är ännu en klistrig New romantics-låt. Men när man läser texten 20 år senare inser man att det är ironi. Lyssna.

"Heaven is closer now today. The sound is in my ears. I can't believe the things you say. They echo what I fear. Twisting the bones until they snap. I scream but no one knows. You say I'm familiar cold to touch. And then you turn and go. Feels like heaven..."

Futtiga lekplatser

Två små lekplatser har anlagts i anslutning till vårt nya hus. Den ena ser rätt OK ut. Det är en klätterställning i formen av en utsträckt båt, vilken väl kan vara kul för lite större ungar. Har utkikstorn också så att de garanterat kommer ramla och slå sig duktigt.


Men den andra lekplatsen för de mindre är rätt märklig. Den består som synes nedan av 8 gungor, en gungbräda, tre små gungdjur och så den minsta sandlåda jag har sett ( varför???). Sen finns ett jättestort tomt utrymme. Och man slår förmodligen något rekord i sittplatser för vuxna runtomkring. Nog finns det bänkplatser för 30-40 föräldrar. Dagiset ska rymma 60 ungar enligt uppgift. Det vill nog till att inte alla leker samtidigt för sandlådan rymmer max 7-8 ungar om de sitter tätt och någon rutchkana har de inte brytt sig om. Men elegant är den. Men knappast designad av någon som har barn. Men när ungarna väntar på sin tur har de i alla fall sittplats.

Utsikt över en byggarbetsplats

Uppe i Nelly Sachs park vid Hornsbergs strand har de konstruerat två stycken runda utsiktsplatser i betong med bänkar. Idag kan man se ut över Ulvsundasjön mot Solna. Men framför breder byggarbetsplatserna ut sig. Det kommer att slås upp två omgångar med huskroppar framför den nya strandlinjen. Så vad ska man titta på sen har de tänkt sig? Sätta upp en juste kikare så att man kan kolla in fotbollen på nån av grannarnas storbilds-TV?

Skithelger

Vi har varit sjuka i omgångar hela familjen från dan innan julafton tills... ja fortfarande. Minns inte när julfirandet var så trist senast. Nu kan året enbart bli bättre.

Å andra sidan hävdar ju Littorin att 2009 ska bli ett "skitår" så man ska nog inte ha för stora förhoppningar. Även en blind höna...

Hattrick forever?

Jag började spela Hattrick 2001. Det fanns andra fotbollsmanagerspel som gjorde reklam för sig på olika ställen men de hade alla (managerzone, true manager mm) det gemensamt att de var urusla. Hattrick sålde sig genom word-to-mouth och man lyckades hålla matchmotorn så simpel att man faktiskt kunde analysera hur saker man gjorde påverkade. Den som visste mest genom att analysera reglerna och studera matcher och statistik kunde bli en vinnare.

Jag kommer inte nu ihåg hur jag började men jag skickade snart flera vänner i fördärvet som än idag sitter fast med sina drömmar om den perfekta säsongen. En av kompisarna visade sig dock ha näsa för spelet och har avancerat till division 2. Själv har jag återvänt till division 5 som dock var lägsta serie när jag startade och då klarade man sig fint med ett gäng hyfsade dussinlirare.

Nu är dock inte spelet som det var förr. Matchmotorn är mer komplex, designen upphottad, valmöjligheterna fler och tyvärr har även en del imperfektioner rättats till. Numer loggar jag bara på sporadiskt och lär väl falla genom seriesystemet om jag ens fortsätter. Men kul har det varit.

Solens mat i Basilicata

Imorgon kväll så besöker nestor Bo Hagström den lilla bergsbyn Accettura i regionen Basilicata på sin Italien-resa i serien Solens mat. Vi brukar se den lite oregelbundet men det är alltid underhållande att se honom språka med de buttra men charmiga byoriginal han letar upp.

Just imorgon tittar vi med extra intresse då vi varit just i Accettura för fyra år sedan på en Italien-tripp. Vi lämnade Basilicatas mest kända stad Matera för en färd västerut mot kusten och kom att hamna här. Minns inte varför, om det var slump eller om vår guidebok sade något. Det var i alla fall en slingrig väg upp i bergen till denna oansenliga by med ett ensamt hotell vid bytorget där det också låg tre barer. Den kyliga luften full av rök från vedeldade ugnar. Barbamama säger sig minnas starkt skyltarna längs med vägen med texten "Dont´t molest the animal" (det var ett naturskyddsområde). Själv minns jag alla timmerbilarna som kom flygande som raketer i kurvorna. Och så minns jag alla dessa gamla gubbar på torget. Det var inte många ungdomar där precis. Ska bli spännande att se vad Signore Hagström får att äta där.