Epilog

Några exempel på de kommentarer jag har fått på mitt sista inlägg här:

• Värst vad känslomässig du blev!
• Vilket tårdypande avsked du klämde i med. Lite patetiskt va?
• Det var väl på tiden.
  

Vackra ord. Men sånt smicker biter inte på mig.

Tror jag.

Bokslut

Jag började skriva den här bloggen i början av juni i år för att skriva av mig lite om mina tankar inför föräldraskapet och med en baktanke att sedan skriva om mitt nya liv som pappa. Sen har jag upptäckt att bloggen lika mycket som att handla om mitt liv som pappa har använts till att kanalisera allehanda åsikter och funderingar jag har haft. Ofta av en tröttgnällig karaktär. Ibland har jag lyckats vara rolig hoppas jag.

Det senaste året har säkert varit det lyckligaste i mitt liv. Jag skulle egentligen kunna skriva panegyriska inlägg om min fantastiska son oavbrutet. Och min älskade sambo. Och det underbara att ha en familj. Men det skulle bli för privat och inte speciellt intressant för utomstående.

Barbamamma har tyckt att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att blogga som jag kunde ha ägnat åt familjen. Och det är kritik som jag inte riktigt kan värja mig ifrån. Det är hon som har fått dra det stora lasset att ta hand om lille Barbidur. Jag känner också själv att jag får allt svårare att finna nya ämnen att skriva om och att uppbåda energin att skriva. Och så blir mina inlägg allt sämre skrivna. Med anledning av detta kommer jag att skriva mer sporadiskt den närmaste tiden. Förhoppningen är att börja skriva igen nästa år om livet som pappaledig. Vi får se vad som händer. Barbidur är redan fyra månader. Vart har den tiden tagit vägen? Ibland önskar man att man kunde ta ett par stenar och dämma upp det där forsande flödet och simma runt i dammen. Bara ligga och flyta och njuta av nuet.


Over and out.
.

En fantastisk svindlare

Klas Östergren är min hjälte. Även om jag hör till den större skaran som i första hand dyrkar hans prosa från Fantomerna och Gentlemen och slog volter när novellsamlingen Med stövlarna på publicerades så har jag läst alla andra böcker också inklusive den alkoholdimmig Österlens-trilogin.

Jag håller just nu på att läsa Stephen Farran-Lees bok Östergren om Östergren. Det är en fantastiskt bra intervjubok. F-L är så oerhört kunnig och han får verkligen Östergren att öppna sig. Det som gör den så bra är dels resonemangen och funderingarna om respektive bok men också det sammanhang de sätts i i tiden. Dessutom finns det flera små essäer insprängda om platser som påverkat honom som Lilla Essingen, Österlen och Södra Latin.

Det blir så oerhört tydligt när man läser hur Östergren utvecklas bok för bok och ständigt byter stil. Rätt stor skillnad där mot den där sega gubben som vissa jämförde honom med efter de första böckerna.

När de diskuterar begreppet "episk svindel" så ryser jag till. Just detta berättargrepp är något som grep mig fullständigt i Gentlemen och som han även använt i Gangsters och och Veranda för en tenor. Det är så träffande- man får svindel och känner sig svindlad när han skapar en känsla av realism i fiktionen och när han inkluderar andra påhittade verk i verket.

Farran-Lee är närmare Östergren i ålder och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på honom som refererar till honom som en tonårsidol. Det hade varit kul att läsa honom mer samtida. Jag läste pappas pocketutgåva av Gentlemen i mitten av 80-talet och slukade sedan hans andra böcker. Mina samtida "unga" författare var inte precis i samma klass.

Var är pappan i bloggen?

Den här bloggen har allt mindre handlat om mig som pappa och min son kan jag notera. Dels beror det väl lite på att jag har velat kanalisera en del funderingar och åsikter som inte är kopplade till min papparoll och dels så har jag väl känt att jag inte har kunnat skriva något mer allmängiltigt med lagom humor.

När jag nyligen blev uppmärksammad av Barbamamma på den här kvinnliga krönikören i Aftonbladet så upptäcker jag ju att hon skriver om allt jag skulle vilja skriva. Och hon har rätt i princip allt. Och hon är grymt rolig. Jag kan t ex skriva under på allt i denna.
och i denna.

Till alla popsnören vill jag påpeka att det alltså inte är indieguden Terry Ericsson
utan hon heter Terri Herrera Eriksson ( och ja, jag skulle också tycka det vore fantasiskt kul om de vore gifta. Stöter ni på nån av dom kan ni väl föreslå det!).

Oavgjort för Fleet

0-0 borta mot Oxford i eftermiddag och ner till tionde plats i tabellen. Får väl vänta och se referatet efteråt och kommentarerna från vår head coach Liam Daish. Go Fleet!

Ebbsfleet United forever!

Det låter som en dröm för ett fotbollsfans.

När jag läste om projektet "myfootballclub" i våras så var det med ett överseende leende på läpparna. Men nu känns idén mycket lockande. Mitt fotbollslag gör mig besviken år efter år och jag har tröttnat på Chamionship manager och till och med på Hattrick på nätet. Här kan man för 35 pund ta steget ut till verkligheten. Man ägen då en del i klubben och får vara med och styra klubben- rösta om laguppställning, spelartransfers och andra managementbeslut. Det är mycket möjligt att det inte funkar i realiteten men va f-n.

Nu i veckan så gick den här drömmen över i sanning då 51% av klubben Ebbsfleet united FC köptes. Över 50 000 är redan medlemmar. Vad väntar jag på? Underbart kul!

Nu ska jag ta reda på var tusan Ebbsfleet ligger någonstans exakt. Synd att det inte ligger med i proffsligan utan bara i Conference. Men namnet låter ju som ett påhittat namn, direkt från en Buster-serie. Bara en sån sak.

Barbamamma buzzar

Barbamamma är en "Buzzador" sen i våras. Det innebär att hon får erbjudanden via mail med viss oregelbundenhet om produkter som skall markandsföras. Som regel nya produktlinjer. Hon får då hem en låda med provförpackningar som hon ska testa, dela med sig om till omgivningen och diskutera. Slutligen skall hon skriva en rapport och skicka in.

Det är ett ganska förmånligt "jobb" sett till arbetsinsatsen vad jag kan notera så här långt. Det hänger ju helt på att produkterna är trevliga för dom får man ju glädje av själv. Hittills har hon (eller jag oftast) buzzat om Läkerol, Nivea for men, Estrella pop delight och just nu Gevalia 1853. Klart bra produkter som även tagits emot tacksamt av omgivningen. Med förbehåll för chipsen som inte var så goda.

Om det är effektiv reklam eller inte vet jag inget om men det har varit ett rejält buzz kring Buzzador i alla fall på bloggar och forum sen nåt år tillbaka. Kombinationen gratis varuprover och att vara early adoptor (om man nu kan vara det genom att tugga jätte-läkerolpastiller en månad innan omgivningen?) gör sitt till. Företaget får inte de mest pushiga ryktesspridarna men å andra sidan är ju lönen bara lite varuprover så kostnaden är låg.

Jag hoppas nu att det dimper ner mail med nya kampanjer från säg Fazer, Spendrups, OLW och Svenska spel.

Espresso house är djävulen

Ett Espresso house har just slagit upp portarna i hörnet Sveavägen/Rådmansgatan. Två portar från mitt stam-kaffeställe Sosta. Med tanke på Sostas prisnivå och mängd stammisar så trodde jag EH skulle vara tomt och att de snarast skulle lägga beslag på lattemorsor och andra som vill sitta ner på eftermiddagen. Men det var allt en liten kö som gärna betalade 19 spänn för en macchiato istället för Sostas 12.

Varför har jag agg just mot Espresso house egentligen? Det är ju inte så att jag gör massa utfall mot allehanda ärkekapitalistiska snabbmatskedjor. En anledning är väl att de är som en cancersvulst i Malmö och har övertagit Röda krans lokaler på lilla torg och Miss Browns på Davidhallstorg. Alternativen är nån av de andra Starbuckskopie-kedjorna. Tråkigt är bara förnamnet.

Det är massor med protester nu angående planerna att etablera en galleria på Odenplan. Men det spelar ju ingen roll vad folk klagar på. Det är oundvikligt att Odeplansgallerian kommer med spännade affärer som Kappahl, Gallerix, Intersport, Guldfynd och så ett fik i mitten. Många människor gillar faktiskt gallerior, föredrar detta framför småbutiker annars skulle detta inte ske. Vi får vad vi förtjänar. Folk föredrar också Doobidoo och Bonde söker fru på TV. Det är så den svenska massan fungerar. Vi andra som inte gillar sånt är ju per definition inte en motvikt då våra intressen är helt olika varandra. Och folk gillar att köpa sin caffe latte i en miljö som ser ut som de är vana vid, tillredd av en finnig 18-årig tjej. Det känns tryggast så.

Årets tristaste program?

Fotbollsgalan! Nu är det i och för sig hård konkurrens med alla andra sk. galor. Den där idrottsgalan är väl ännu värre. Men de har väl aldrig låtit huvudunderhållningen bestå av Hammarbytomtar och troll från fotbollsförbundet. Mythbusters på Discovery följt av World's toughest jobs. Aaah!

Dessa trista whisky-snobbar

Så här på höstkanten så brukar whisky-snobbarna vara som mest synliga. De är svåra att undvika. Går du ut i ett större sällskap så kan du åtnjuta en aldrig så god middag men lagom till avecen så är glädjen som bortblåst. Då finns det alltid minst en (som regel ett par stycken) viktigpetter som inte bara ska välja en whisky utan orerar om vilken sort som är "bäst". Och "bäst" i dessa sammanhang brukar betyda rökigast och lagrad i flest år. Många fler parametrar brukar inte komma upp här. Det är alltid skotsk singel malt som diskuteras.

Det brukar börja med att Viktigpetter 1 frågar servitrisen om de inte har en 12-årig Springbank. Sen fnyser han åt sortimentet högljutt. Viktigpetter 2 menar att Laphroigs 15-åriga är att föredra. Viktigpetter 1 replikerar dock snabbt att efter ha druckit deras 30-åriga så smakar annat som sockerdricka. Plötsligt lägger sig Viktigpetter 3 sig i och punkterar samtalet genom att avfärda dessa populära märken och berätta om den samling uråldriga flaskor han har lagrade i källaren efter att ha besökt ett litet obskyrt distilleri på en liten avlägsen ö i Hebriderna.

Varför är det så här? Jag tror att problemet är att det finns män (80% av dom är ingenjörer) som gärna vill se sig som konnässörer men de har inte tid och ork att verkligen lägga ner tid att lära sig något egentligen. Att vara sk. whiskykännare är en enkel biljett att spela allan när man umgås. (Om man konfronterar dem med att de kanske inte är så mycket kännare replikerar de defensivt att de är whiskyälskare).

För att vara vinkännare så krävs det stort engagemang och intresse. Och försök till att spela allan genom användande av standard-floskler om ursprungsland och druva imponerar sällan. Utbudet är för stort och det är så genomskinligt när någon försöker ge sken att de kan något genom att referera till ett par viner som de säger sig ha köpt på en vingård i Toscana (fast de egentligen köpte dem på tax-freen på Leonardo da Vinci). Men när det gäller whisky finns fem stycken producerande regioner i Skottland och en 30-40 distillerier. Det räcker för att självutnämnd expert att kunna rabbla upp några av dessa och sedan följa standardformuläret att ju äldre och svårtåtkomligare det är desto bättre. Den som är värst i dessa sammanhang vinner.

Ovanstående kan även appliceras på avstickargrupper som går igång på samma sätt på grappa. Själv har jag inte druckit starksprit på ett halvår. Jag skulle nog beställa in ett glas Portvin.

Burn baby burn

Är det en slump? Eller på något sätt ett sammanträffande att två krogar i Nyköping bränns ner natten efter att Grill bränts ner? Är det ligister med en hemlig plan? Eller har respektive ägare misshagat sina "beskyddare"? Det är knappast så att ställen har så mycket gemensamt. Med all respekt för Fika (Hypnotic känner jag inte till, gamla Pizzeria Fazana eller?) men det är ju en enkel kvarterssylta. Vad gäller krogvärlden i Nyköping så går det inte att låta bli att tänka på när Värsan brändes ner och ägaren gick ut i pressen och anklagade konkurrenten. Såna spekulationer är mumma i en småstad.

Nyköping börjar få en skamfilad profil. Boinykoping-kampanjen seglar helt klart lite i motvind nu. Polismord, bombhot mot McD och anlagda bränder. Inte så idylliskt.