Saker som gör en pappa lite glad

Livet går upp och ner och vissa dagar är bra och andra är dåliga.
Men efter jag blev pappa så skrattar jag varenda dag.
Högt och med hela kroppen.
Jag har ett eget lyckopiller.

Tack min son.

Om minnen

Bör man ägna tid åt att minnas tillbaka eller är det dumt? Jag har läst flera personer som hävdat att de upprätthållit sin livsglädje genom att alltid jobba mycket, grubbla lite och alltid se framåt -aldrig bakåt. Men jag misstänker att de kanske också har varit med om svåra saker i livet och att de inte har något bra att hämta i imperfektum.

Själv jag ser själv framför mig massor med jättefina minnen. En del är stillbilder, andra små filmer, några i färg och vissa har tom ett ljudband som går. Några har alternativa tagningar. Det känns så oerhört sorgligt att inte ägna dom en tanke längre. Men när ska man göra det och hur mycket för att det inte ska hindra en för att leva och skapa nya minnen?

Jag har funderat på om det går för mig att rekapitulera mitt liv genom dessa minnen, precis som sker innan man dör i "lättare litteratur". I så fall vore det ju klokt att försöka göra detta på ålderdomshemmet. Att spara detta som en godispåse att öppna. Men hur bra kommer min hjärna fungera då? Och hänger resten av kroppen med tillräckligt länge så jag kan göra försöket? Mina experiment hittills har misslyckats hursomhelst. Jag kan inte koncentrera mig på att sortera minnena sekventiellt utan hoppar okontrollerat och klarar inte av att tidsbestämma. I Science fiction-litteraturen finns det utrustning som underlättar detta men vad hjälper det mig nu?

Nu funderar jag på att ibland ta fram en Madeleine-kaka i form av gamla foton. Sådana man tagit tusentals av för att titta på hastigt en gång och sedan stuva undan.

Musik jag glömt bort hur mycket jag älskar, 6

Paddy McAloon har varit en av mina husgudar ända sen Kjell Alinge pumpade denna låt i Eldorado vecka efter vecka 1987. En av de smartaste låtskrivarna och textförfattarna som kommit ut från norra England.

Vänner jag glömt

Jag kan bli rätt avundsjuk på 80-talistgenerationen när jag tänker på de tekniska möjligheter som inte finns idag för att hålla kontakter med vänner man träffar. Jag tänker då främst på sånt som e-post och nätverkssajter.

Det är väl så för det flesta är att det är under tonåren och under 20-nånting-åren som man är som mest social och knyter nya kontakter. Under tiden innan 1995 hade inte många privata e-postadresser och Internet användes mest av Universiteten. På den tiden var kontaktytan den tillfälliga dressen och telefonnumret. Hade det varit idag så hade jag haft en aning om vad i alla fall några kompisar från tågluffar, utbytesterminen i Tyskland, lumpen och studentkompisar höll på med.

Jo, jag vet. Dom riktigt nära vännerna håller man kontakt med ändå. Men tusan vad många det är som man träffat och umgåtts mycket med en tid för att aldrig se igen. Det slog mig när jag lyssnade igen på Pluras text till denna låt från förra Eldkvarn-skivan.

Ännu en tjuvlyssning

Vi befann oss inne i Dalarnas pärla Hedemora för någon vecka sen. På ett konditori överhörde vi en konversation mellan ett par ungdomar som handlade om arbetslöshet, pengabrist och ovilja att ta massa "skitjobb".

En tjej i gänget sade att hon skulle tänka sig att jobba som eskort-flicka.
"Vad gör man egentligen då?" frågade en av killarna. "Man följer med rika män som sällskap på fester och sånt" svarade den välinsatta tjejen. "Men sånt kan man väl inte göra här hemma!" svarade då killen. "Nej, då får man väl flytta till Los Angeles förstås" replikerade tjejen med födgeni.

Samma dag läser vi i tidningen att nån bondfångare lurat av Swedbank-kunder pengar genom att ringa hem till dom och få dom att uppge sitt kontonummer via telefon föregivandes att de arbetade på banken. Någon i Borås hade blivit av med 100 000 spänn.
"Föga överraskande" säger jag till Barbamamma. "Eskort-tjejen från kondiset visar ju på att bondfångarna har en gyllene marknad även i framtiden".
"Nä", svarar Barbamamma, "såna som hon kommer aldrig att ha så mycket pengar att bli av med.

Musik jag glömt bort hur mycket jag älskar, 5

Det fanns en tid i slutet av 80-talet, då det kom fram en räcka band från Skottland, Australien, Irland och ibland även England med musik som gjord för de större arenorna. Ofta folkmusikinspirerad, storslagna arrangemang och omtyckta av kritikerna på Schlager och senare Slitz (innan Mats Drougge gjorde om den till en skitblaska).
Exempel jag kommer på är The Triffids, U2, Big Country, Simple Minds och Waterboys.

Själv var jag inte intresserad. Jag lyssnade då mest på Prince och på art-school pop som Lloyd Cole, Prefab Sprout, Housemartins och Smiths.
Deacon Blue upptäckte jag via en recension som beskrev dom som ett "Prefab Sprout med gitarrer". Deras första skiva tycker jag känns daterad i sin produktion idag men de två efterföljande skivorna låter fortfarande helt fantastiska. Strålande låtar och så har sångaren Ricky Ross en väldigt speciell röst. Jag har inte sett dom live men låtarna är som gjorda för att spelas live och alla Glasgow-bor verkar unisont hylla dom som live-akt. Jag känner att de är lite grann en brygga mellan den musik jag beskrev i första stycket och den musik jag brukade lyssna på. Deacon Blue var jättestora i Storbrittanien men lyckades aldrig slå utomlands (läs USA). De gjorde ett expreimentellt alternativrock-album som inte gjorde nån skillnad och sen lade dom ner. Tydligen har de sen dess hunnit med återföreningsspelningar och nya album men ingen utanför Glasgow bryr sig längre.

Men 1988 skrålade jag med framför MTV till denna (jag hade tänkt lägga in "Fergus sings the blues" som ett mer talande exempel men denna sång och video gör mig tårögd:

Laddning inför Danmarkskampen