Mobbare utan ballar

SVT har ju inte helt obemärkt beslutat sig att skaffa sig stake genom att köpa in "Ballar av stål" från Strix. Man kan ju inte säga annat än att upphovsmännen lyckas fixa publicitet.
Strix-reporterns linje var att "tål man inte skämt så är man en torrboll". Och visst känner man igen argumentet. Det var den argumentationstekniken som mobbarna använde som försvar inför rektorn i plugget.

Nu har de toppat det tokroliga infallet att spruta ner kändisar med att ringa på hemma hos en okänd kvinna och stirra ut henne. Ett klassiskt mobbargrepp. Kvinnan blev förvånande nog inte alls full av skratt utan rädd. Kvinnan levererade dock sedan den klockrena kommentaren: "Att gå på ensamma kvinnor och smygfilma dem i deras eget hem, hur mycket "ballar av stål" behöver man för det?"

Varpå Robban Aschberg vänder på sin ursäkt om att det inte är roligt om någon blir skrämd och det var inte avsiken etc med att det "fanns inget att vara rädd för, men rädsla är inte alltid något rationellt". Så det var med andra ord irrationellt att handla som kvinnan gjorde?
Skitprat! I samma situation hade han sopat till nollan utanför dörren. En spark mellan benen kanske? För där finns inget som skyddar.

Kära sommarplågor

Sitter just nu och nynnar på en låt som fastnat som ett tuggummi i huvudet. På internet är Mingus & Sexfemmans underbara "Kär i en kickers" redan en hit sedan ett bra tag.

Jag låg givetvis steget efter så det var inte förrän P3 Pop-bekantingen Hanna Fahl släppte sin version "Kär i en hipster" som jag upptäckte den. Hannas låt må vara en charmig bagatell i sammanhanget men texten är väldigt kul (även om hälften av referenserna flyger över mitt huvud). Och givetvis är det många som känt sig träffade av hennes text och tyckt att hon förminskat Kickers-låten. Men jag kan inte se det som annat än hyllning till en grym låt. Mingus och Sexfemman förhåller sig rätt smart till originalet ( T-pains I'm N Luv (Wit A Stripper) ) medan Hannas snarast är att likna med Weird Als pardodi "I'm In Love With A Skipper" .

Jag hoppas i alla fall att det här är ett alternativ för kidsen som kläggar ihop Sveavägen med sina ekipage i helgen. Efter en hemsk sommar med Boten Anna 06 vore det rena drömmen!

Om att sjunga i sömnen

Barbamamma har fått som vana när hon vaknar till vid tretiden att knuffa på mig och kräva att jag sjunger en sång.

Det hela är rätt obegripligt. Aldrig tidigare har hon berömt min sångröst utan snarare muttrat när jag överröstat R. , Frankie eller Stevie på stereon. Det jag har förstått är att hon (fullt förståeligt) är uttråkad när hon vaknar. Och då ska jag väckas. Men inte för att prata, för det har hon insett att konversationer med mig vid den tiden är lika givande som en politisk debatt med Linda Rosing. Utan jag ska sjunga en trudelutt. Jag vet inte själv men hon påstår att jag på kommandot "sjung" klämmer i med de mest oväntade låtarna. Och hon pratar med glädje om natten när jag sjöng en för henne helt okänd barnvisa om en vind (jag vet inte heller vad det kan vara).

Nu säger hon att hon överväger att låta mig sova hela natten eftersom jag tydligen kört "I say a little prayer" flera nätter på raken. Och häromnatten kom det ingenting. Hon tror att jag har tappat "det". Inget jag gråter över. Fast det ska tilläggas att jag är genomusel på texter. Inte ens mina favoritlåtar kan jag mer än ett par strofer av. Så jag kan faktiskt somna om rätt kvickt.

Imorse väckte hon mig inte. Men lika trött för det var jag.

Trixie Tingeling?

Tack för tipset Janne!

Inte ska väl mammorna ha allt kul?

Couvade verkar inte vara ett modernt fenomen.

Kuvad?

Jag har inte alltid varit päronformad. Det hände sig som för många andra när jag lämnade universitetet för att börja jobba att midjemåttet kröp uppåt. Rutinerna för att träna bröts och istället inträddes världen där plånboken plötsligt tillät krogbesök mitt i veckan, personalluncher bestående av gräddbaserad husmanskost och fredagsöl.

Så nån couvade har jag då rakt inte drabbats av. Även om Barbamama någon enstaka gång med illa dold glädje påstår det och pekar menande på mig. Och vissa i omgivningen kläcker stundom ur sig sanningar som att man måste "passa på" att träna innan ungen kommer. Precis som att man skulle ha "passat på" innan man fyllde 30 för sen degenereras kroppen, ryggen och knäna pajar och ämnesomsättningen rasar. Och man börjar hetsäta småkakor till kaffet och tycka att promenader med påsar innehållande kaksmulor runt ankdammen kan ersätta innebandyn.

Faktum är att efter att ha läst beskrivningen av syndromet lite närmare så känns det helt bissart. Det är problem jag är glad att slippa. Det räcker med en i familjen. Skojigast var nog i alla fall kuriosan att män som upplever symptomen är benägna att hålla sitt barn mer till höger än andra män. Vet inte ens om jag bryr mig om en förklaring.