I våras släpptes en remastrad version av Prefab Sprouts mästerverk som ursprungligen kom 1985. Att lyssna på den på nytt framkallar många minnen. Jag minns att jag tyckte den var bra men lite blek jämfört med From Langley Park to Memphis, som var den första skiva jag hörde med dom. Nu när jag hör den idag så noterar jag de fantastiska texterna och de självlysande melodierna. Den är utan tvivel en klassiker och sannolikt Paddy McAloons starkaste album.Nu invänder vissa att skivan må vara remastrad vid nysläppet men faktum är ju att skivan är 22 år gammal. Inte kan den väl vara årets bästa skiva?
Jodå. Det finns nämligen även en bonusskiva där Paddy McAloon framför 8 av spåren akustiskt. Dessa spelades in förra året (under en inspelning som ryktesvis tog längre tid än originalinspelningen). Och det är när man hör låtarna med en ensam Paddy i nya arrangemang och utan Dolbys lite daterade produktion som man inser vilka guldkorn de är. En minut in på första spåret "Appetite" blev jag stående blickstilla på trottoaren och skruvade frenetiskt upp min Ipod till max. Jag trodde knappt mina öron. Jag var i ett gigantiskt lyckorus. Det känns som att man har fått en helt ny Prefab-skiva. "Desire as" är kanske det mest typiska exemplet på detta - 7 minuter lång här och med ett långt gitarrintro.
I en intervju vid tiden då albumet släpptes så kallade sig Paddy för den bästa låtskrivaren i världen. Just det citatet har spritts vida omkring och hänvisats till för att påvisa vilket självförtroende han hade. Men han har inte bara ett starkt ego, han har även omdöme. För vid den tiden hade han säkerligen rätt.
Tack Paddy! Tack.
/Popcalle
Inlägg
