Ett samtal betyder så lite

Det ringde en kille. Han sa han var från "Com hem".

"Jag ser att du inte har digital-tv. Du kör på ett gammalt analogt paket via oss fortfarande. Vi har just nu ett förmånligt erbjudande."
"Varför skulle jag vilja ha det?"
"Men det måste man ha nu. Det finns massor med fördelar."
"Och dom är?"
"Ja, eh, det är mycket bättre bild. Kan inte jämföras faktiskt. Och massor med extra kanaler"
"Du menar såna där kanaler som visar gammal skåpmat och repriser på det som går i andra kanaler?"
"Eh, ja om man vill uttrycka det så. Men vi har ju Canal plus också!"'
"Det är frestande, men det är ert enda argument som biter - fotbollen på Canal plus. Jag har dock en lösning som är tekniskt revolutionerande förstår du."
"Hur menar du?"
"Jag har en TV i vardagsrummet. Jag kan ha en TV i sovrummet också utan att behöva göra något extra."
"Oj!"
"Och så kan jag t ex ikväll kolla på "Mord i sinnet" men spela in "Sopranos" som går samtidigt!"
"Åh fan!"
" Sen har jag en smidig liten fjärrkontroll till TVn, det tar en halvsekund att byta kanal bara."
"Jisses vad kvickt!"
"Ja, jag tycker det är bra. Kan ditt erbjudande matcha dessa tekniska specifikationer?"
"Tja vi har en stor box som eh, jag menar nä, det vill säga det kan vi tyvärr inte."
"Tack för samtalet då."
"Förlåt att jag störde. Trevlig kväll."

TV-hösten startar

September innebär höst, hemmakvällar och TV.
Nu i veckan drar några av höstens TV-måsten igång. TV4 har plockat två goda russin. På tisdag startar tredje säsongen av House och på onsdag startar Heroes (för oss som inte laddat hem eller sett den på Canal + redan). SVT har dock rätt bra serier också. Studio 60 på onsdagar och Veronica Mars på torsdagar (även om sista säsongen är ganska svag). Och ikväll börjar dessutom "Upp till kamp" som jag var ljummen till tills jag läste Johan Cronemans recension. Om man ska tro honom så är alla jobbiga klyschor som brukar följa med tv-dramor från 60-talet avskalade, "raketostfällor" som han så träffande kallar det.

Skitkanalen TV3 har tack och lov inte lagt beslag på något bra, men systerkanalen börjar visa "Dexter" senare i september med favoriten Michael C Hall från "Six feet under". Har sett första delarna och det är riktigt bra. Kanal 5 visar nya omgångar med de där trötta såpoprorna som bara kvinnor kan uppskatta: GreysBettyHousewives...gäsp.

Hur hinner man se allt? Finns bara en lösning. Spela in och kolla i efterhand när du få en lucka. Ingen kollar på TV live längre.

Därför får bilen stå!

Bilen står så bra hemma på gatan medan jag tar tunnelbanan.
Inte direkt pga trängselskatten egentligen även om det är en anledning som indirekt spelar in.

1. Essingeleds-köerna är en anledning. Den tid jag sparar på att Sveavägen är mindre tät nu med tullarna tappar jag från Frösunda i köerna. Vägarbetena gör det hela inte bättre.
2. Parkeringseländet är en annan. 40 minuter för att hitta parkering i Vasastan i rusning är sådär halvroligt.
3. Och här kom ytterligare en om jag nu behövde det. Lufttryck? Mmm det har jag stenkoll på. Verkligen.

Bil är bra att ha när man har småbarn men visst är den en lyxpryl, särskilt när man bara använder den på helgerna. Skönt då att SL är så j-a stabilt. Tunnelbanan dras visserligen med konstant vagnbrist men pendeltågen drabbas ju av nedrivna kontaktledningar och den där ruggiga "lövhalkan" så det är mer vanskligt.

Tokiga män i tokiga byxor

I morse på tunnelbanan satt jag mittemot en vithårig gentleman. Han var i 70-årsåldern, hade vit skjorta, svart blazer, svarta skor samt ett par påsk-gula byxor. Varifrån kommer denna vurm att sticka ut med fult plagg på detta sätt? Det påminner mig osökt om Ian Wachtmeister och hans så tröttsamt tokroliga hattar. Robert Broberg är en annan man som delar denna vurm. Han verkar bo i mina kvarter för jag brukar stöta på honom stup i kvarten. Och han är väldigt ofta iklädd ett par röda udda byxor.

Är det här ett trick för att slippa anstränga sig när man klär sig på morgonen kanske snarare än excentritet? För inte fasiken lägger man märke till något annat än de fula brallorna.

Tålmannen

Dagens citat:

Barba-barnets moster: "Ni måste vara noggranna med att skölja av diskade nappflaskor. Sådana små tål inte så mycket."
Barbamamma:"Men - han är ju TÅLMANNEN!?"

Hopplösa TV kanaler

Jag tillhör förmodligen en utrotningshotande skara som fortfarande tycker att det är kul att följa TV-serier via TVn istället för att ladda hem dom i förväg. Det finns flera anledningar till det. Dels för att det i de flesta fall är lagom att följa en serie i lagom portioner veckovis, dels för att man då får det textat på ett bra sätt, och dels för att det är trevligt att se fram emot något.

Men varför ska SVT vara så usla på att marknadsföra sina serier? Ibland så väljer de att köra trailers månader innan, oftast när det handlar om den obligatoriska egenproducerade mellandags-serien. Men hur många gånger har man inte flippat på TVn för att upptäcka att det går en lysande serie som man just missat de första 5 avsnitten av (Epitafios senast). Det enda man har att gå på är ju DNs TV-sida och om man inte lusläser den just den dagen premiären är så missar man den. SVT har det senaste året visat ett antal strålande serier som inte alls fått de tittarsiffror som de förtjänar: Entourage, Sleeper cell, Veronica Mars och Life on mars. Frågar jag min omgivning så är dessa okända för de flesta vilket är så synd. Dessa personer har istället kollat på de mediokra serier som reklamkanalerna skrutit om på sina reklamaffischer.

Men TV3 är trots allt den onda TV kanalen. En serie som hamnar här är för all framtid fördömd. De kan konsten att förstöra en serie. De gör detta bl a genom att:

1. Köra parallellt nya avsnitt med gamla avsnitt, gärna samma kväll (Scrubs)
2. Ändra om i tablåerna så att tittaren till slut tappar bort sig (Earl, Scrubs)
3. Enbart köra gamla avsnitt som de visar huller om buller (Simpsons).
4. Sätta en serie på en hopplös tid och sen strunta i att visa sista avsnitten för säsongen (How I met your mother).

I Stockholm är alla cyklister dårar

Man måste vara knäpp för att cykla i Stockholms innerstad. Det är också därför som cyklisterna är spritt språngande från vettet.

Från cykel-kramarnas håll framhålls det att staden är ovänlig mot cyklister och att det stora antalet som stryker med i trafiken (oftast genom att de hamnar mellan däcken på en lastbil som svänger) är ett tecken på detta. Och det är klart att lägger man cykelbanorna mitt ute i gatan på hårt trafikerade sträckor så utsätter man cyklisterna för en hel del fara. Å andra sidan saknas det någonting innanför pannbenet på stadens cyklister som gör att de anser att trafikregler inte alls gäller för deras fordon. De tycker det är helt OK (och visar sig helt oförstående när du påpekar det felaktiga att) :

1. Cykla på trottoaren


2. Cykla på övergångsstället


3. Cykla i fel färdriktning


4. Cykla mot rött


5. Cykla utan att stanna för gående på obevakade övergångsställen


6. Strunta i att visa med handen att de ska svänga

Någon respekt för gående har de sällan. Och de vet ju att trafikreglerna aldrig upprätthålls för dom. Risken att åka dit är ju obefintlig.

Däremot finner de ingen pardon för de stackars gående som råkat komma in på deras cykelbana. Då plingar de friskt, saktar möjligen in innan de kör om barnvagnar och hundar med en millimeter innan de susar dödsföraktande kryssar mellan gående på övergångsstället, sen ut på körbanan framför en tvärbromsande bil för att sedan mosas av 4:ans buss.

Autumn blues

Ingen jämrans brittsommar minsann utan här blir det rejäl höst med en gång. Nu har man ätit sin sista glass, sippat sin sista öl på uteserveringen. Dags att hänga in de kortärmade skjortorna längst in i garderoben och gräva fram stickade tröjor och halsdukar.

Men va fasiken. Efter att ha gnällt av sig idag när man går hukande genom snålblåsten i på tok för tunna kläder så är det bara att rätta in sig i ledet och gilla det sk "läget".

Här är några rekommendationer att ha i din Ipod från årets skivskörd:

• Arcade fire: Neon bible
• The National: Boxer
• Feist: The Reminder
• The Coral: Roots & Echoes

Dessa skivor är av passade för en höst där klimatet i bästa fall är jämngrå himmel och i sämre fall ser ut som filmkulisserna från Bladerunner. En annan dag ska jag hitta något lättsammare att rekommendera.

Tills dess roa er gärna med vad som måste vara världens roligaste blogg. Stor satir. Undrar när det avslöjas som en elak parodi av den ont anande huvudpersonen.

Visuellt toffel-buller

Jag har bestämt att jag måste ta bladet från munnen innan sommaren är till ända och säga min mening i ett viktigt ämne: Vuxna människor som har på sig Crocs, sk "Foppatofflor" är de första som borde ställas mot väggen när revolutionen kommer (för att travestera Douglas Adams).

Första gången jag såg de här svinfula sandalerna var på en semester i Thailand i mars. Först såg jag dem bara på barn och tyckte det verkade vara en praktisk men ful sko för dom att ha på sig på stranden och när de badade. Sen noterade jag horderna av pensionärer från Skövde som tågade längs strandbrynet på Ko Lanta upp och ned i dessa styggelser. Jag anade oråd men trodde i min naivitet att detta var pinsamheter som hölls inom charterturismens linda. Jag menar inte ser man väl många människor i Sverige knalla omkring med saronger? Jag hade j-igt fel. Jag missbedömde svenska folkets pissiga smak. Det passar dom att göra sig lustiga över 80-talets mode med blommiga träskor, turkosa t-shirts, axelvadds-kavajer och glansiga skjortor men så fort de får chansen så skaffar de sig ett par rosa plastdojor att knalla omkring i. Inne i stan?!

Att den fd hockey-hjälten sålt sin själ för att för en säck pengar lansera crocs och därmed för all framtid ge dom sitt namn kom som en liten överraskning. Han tjänar pengar, som ju han så väl behöver ( eller hur?), men att svärta ner sitt rykte på detta sätt?! Men det är klart att han är ju från Ö-vik - en stad som klippt och skuren för att omfamna detta fenomen. Liksom Skövde.

Barntv-nostalgi

Jag fastnade på Youtube häromdan och kollade in ingresser till svenska barn-program från 70-80-talet. Det var brorsan som lurade in mig. "Kroppen", "Hajk" och "Boktipset" var alla roliga nostalgitrippar. Men "Sant och sånt" tar ändå priset i klassen. Jag mindes inledningen som otroligt skojig när det begav sig men nu känns den så oerhört pajasartad, speciellt som att de bägge herrarna känns så oerhört fel i sammanhanget. Bengt var ju en grå panter redan och har lite Baltazar-vibbar i kroppspråket men Staffan Ling, drygt 30-år gammal ser smått patetisk ut där han står och "spolar ner sig" i telefonkiosken och "blir kittllig" när telefonsladden dras genom kläderna. Han är på något sätt inte clown-material, kanske det är därför han känns konstig där han står i sin Björn Skifs-frissa. Men det är en upplevelse.

Lås in och kasta nyckeln i Nyköpingsån

I Stieg Larssons senaste (sista) bok är den svenska psykiatrivården en av bovarna och man ska känna att människor spärras in på lösa grundvalar i många fall.

I det här fallet råder det dock få tvivel om att samhället skulle vara bättre och säkrare om denne man får psykisk vård avskiljd från övriga medborgare. Fy tusan för att möta denne man i en gränd en mörk kväll. En man som känner sig förföljd och i sitt försvar lämnar uppgifter att han:
1. Som medel mot de onda myndigheterna använde skrivelser, ej vapen
2. Hade vapen hemma för att han var självmordsbenägen
3. Sina suicidala tendenser till trots planerat ett sprit-party
4. Hade så dålig syn att han inte såg vilka han sköt på
5. Smällde iväg nio skott för att han var chockad, vilket är typiskt i en sån situation
6. Hade samtidigt ingen aaaaning om att polisen kunde hämta honom

Hans advokat Peter Althin hänvisar till nödvärnsrätten. Jo, tjena! När de stygga poliserna började peppra honom så fick han springa och hämta sin pistol för att freda sig. Det känns som ett stabilt scenario. Verkligen. Idiot!

Mer funderingar om couvade

Min son har på hans fyra levnadsveckor gått upp 710 gram, vilket innebär att han har gått upp 24 % av sin ursprungliga födelsevikt.

Det sätter min egen viktuppgång i perspektiv. Låt oss säga att jag lagt på mig 2 kilo ( vågar fasiken inte väga mig). Då har jag bara lagt på mig drygt 2 % av den vikt jag hade när grabben föddes för fyra veckor sedan.

Om jag har ätit som en häst den sista tiden så måste han ha ätit som en blåval. Eller så kan man vända på det och säga att jag har ätit som en mus mot hans häst. Burgare och cola till middag alltså?

Postnatal couvade

I mitt första inlägg på bloggen resonerade jag kring couvade, manlig skengraviditet. Jag har nu insett att detta fenomen inträffar först efter barnets födsel. Efter fyra veckor hemma med sonen så har jag nu ätit mig till en stilig rondör. Sprit har jag hållit mig från men bristen på detta i kombination med mycket tid hemma i trötthetens rus, snabbmat, godis, kakor, söta drycker i ett överdåd aldrig tidigare skådad har gjort sitt. Jag som aldrig dricker läsk eller äter kakor normalt har nu gurglat i mig cola och ätit kakor till lunch.

Blir väl dags att börja röra på sig nu. Och byta det farliga sockret mot en brygd på malt och humle.

Dagens citat

Ett ordväxling från vardagen.

Räcker över sonen till Barbamamma för matning efter ett besök på skötbordet.
- Men har du bajs på handen?!
- Ja, titta där! Bajs minsann.
-Ja, där ser man.

Marmeladhjärna

På Eldkvarns klassiska "Kungarna från Broadway" finns en Carla-sång som jag tycker inte fått den uppskattning den förtjänar. "Å'hej å'hå" är ett litet mästerverk. Den handlar visserligen om bakfylla men de senaste veckorna har jag känt den mer träffande än någonsin innan (trots att jag alltså inte druckit en droppe på en månad), särskilt strofen "Din marmeladhjärna brer på som förut...". Ety efter ett par veckor med lite sömn så känner jag att min hjärna inte längre är kapabel att hantera mer komplexa scenarier. Jag känner igen det lite från lumpen, där det snarast var bristen på stimulans som gjorde mig korkad. Denna gång är jag bara avtrubbad.

Hur ska det sluta? Kommer jag att sluta som en intellektuell dvärg som nöjer mig med deckare från pockettoppen och lättare komediserier som själslig stimulans? Just nu klarar jag inte av mer helt enkelt. Den lilla tid jag har för att läsa något blir det att jag tittar igenom DN. Hade tänkt ge mig på något nytt intressant bokprojekt under hösten, eventuellt Alexandria-kvartetten, men det känns just nu helt osannolikt.

Farbror Nisse

Tycker ni att den här mannen är någon som man kan ha som barnvakt till sin son?
Vad blir det av pojkstackarn då? Han verkar i och för sig ta första mötet med ro.

Ett helt nytt liv

Jag visste att livet skulle bli annorlunda. Men det är så många saker i vardagslivet som helt förändrats som man innan helt har tagit för givet. Jag tänker inte då på grundförustättningarna i den stora bilden såsom att man inte längre är ansvarig bara för sig själv och alltid måste sätta sitt barn främst osv. Utan de små små sakerna.

T ex: Jag har sen sonen föddes inte druckit alkohol, inte sett en film eller serie på tv från början till slut, inte varit ute någonstans utan honom.

Om en vecka fyller han en månad och jag ska återvända till jobbet. Skrämmande tanke.

Barba-presenter

Mor- och farföräldrarna har tagit denna blogg på orden.

Det handlar om mjölk

Det är så trevligt att få besök hemma just nu. Det finns flera skäl till detta men ett som lätt förbises är det faktum att jag och Barbamamma får prata om något annat än matning.

Nog för att jag visste att det skulle fokuseras en hel del på amning men inte till denna milda grad. Han har haft svårt att få till det med amningen i början men börjar få till det nu. Jag har koppmatat honom med tillägg i början. Eftersom han var rätt liten så har vi varit extra fokuserade på att han ska gå upp i vikt, vilket han gör.

En vanlig dag hos oss så består 90% av konversationen följande ämnesområden:
- Är han hungrig?
- Ska jag ge honom lite till?
- Behöver jag väcka honom och pilla i honom lite mer?
- Vad är det som luktar? Jaha, sur mjölk på tröjan.
- Se till att han får rapa nu.

Vad ska han heta?

Nu börjar det bli dags att intensifiera funderingarna på vad vår pojke ska heta. Vi har någon sorts lista med ganska många namn som vi tycker om men hittar ständigt nya. Vi har några grundkriterier:
1. Det får inte vara bland de mest populära på namntoppen. Så Lukas, Oscar och Anton är ute. Vill helt enkelt inte att grabben ska heta samma sak som resten av dagiskompisarna och så känns det fantasilöst.
2. Det ska vara tvåstavigt helst. Detta är de perfekta namnen menar vi då personer med enstaviga namn eller trestaviga alltid får smeknamn. Dessa är således för knöliga att säga och vad är meningen med ett namn som inte kan stå för sig själv? Exempel: Karl, Sven, Sebastian, Alexander. Dessa kallas ALDRIG vid dessa dopnamn.
3. Inga trailer trash eller dokusåpavulgo-namn. Utesluter därmed Liam, Noel, Kevin, Robin, Leo, Oliver, Charlie.