Tre onödiga saker

Dessa tre saker införskaffade jag inför vår sons födelse. Och det var pengar i sjön. I alla fall så här långt.

1. En blöjhink- Sangenic. Tanken är att blöjorna skall inneslutas så att lukten inte ska slippa ut. Saken är bara den att i början luktar inte blöjorna så mycket och de gör inte av med så många så när du väl fyllt en av påsarna så har de äldsta blöjorna blivit rätt gamla. Kanske att man skulle ta fram den nu dock när det luktar rätt illa från pedalhinken på toaletten.
2. En babywatch. Fortfarande har den inte använts. Är väl andvändbar om ditt barn tidigt sover i eget rum eller om du har ett hus där du inte hör ditt barn när du är i köket eller altanen t ex. Så bor dock inte vi. Och nu känns den obsolet. Vaknar han och är ledsen går han upp och kommer knallandes till oss.
3. Jag skall bli pappa-böcker. Förnumstiga historier skrivna till 95% av journalister som drygar ut kassan med att skriva dessa under pappaledigheten (precis samma som mamma-litteraturen). Deras erfarenheter är således helt ointressanta för dig i praktiska termer. Läste förstött dom innan Barbidur kom sen har de stått och skämts i ett dammigt hörn.

Sensmoralen är väl ändå att man gör en del felköp på vägen i all hast av saker man bara MÅSTE skaffa enligt vad man fått höra av andra. Men rätt mycket av det vi skaffade är vi evinnerligt glada över. Men man tänkte sig inte så mycket för då. Man var drabbad av panik för att ens barn skulle bli misskött från start för att det hade usla tanklösa föräldrar.

Riktigt dåliga barnböcker

Jag hatar böckerna om Max. Dom stinker.

Jag finner det samtidigt obegripligt att det är kvinnan som skrev mästerverket Loranga Mazarin och Dartanjang som bjuder barnen på dessa ohumoristiska och platta meningslösheter:
"Max vill inte sitta pottan
DUMMA POTTAN!
Vovven kan inte sitta pottan
Vovven lessen
Max tar vovven
Nu kan vovven sitta pottan!
Vovven glad
VOV VOV"
Jodå, detta är hela texten till boken ifråga.

Riktigt bra barnbok

Anna-Clara Tidholms böcker är riktigt bra. I synnerhet den serie på pekböcker som hon skrev i början av 90-talet: "Knacka på", "Hitta på", "Varför då", "Ut och gå". Roligt uppbyggda och med en humor som känns ovanlig i djungeln av medelmåttiga svenska barnböcker.

"Knacka på" är en av Barbidurs absoluta favoriter.

Millenium-hysterin

Mer än en gång har jag hört någon utropa att de måste se filmen "Män som hatar kvinnor" för boken "var ju så bra"!!
Men boken är ju enligt mallen för en whodunnit så om du läst boken nyligen finns ju inte det spänningsmomentet kvar. Det är ju inte ett litterärt mästerverk vi talar om där det finns massor med saker att upptäcka och återupptäcka och parallell-handlingar och intressanta porträtt. Det är en standard-deckare helt enkelt. Jag förstår det om boken skrivits för 15 år sen så att folk inte hade den i färskt minne men nu måste det mest bli larvigt att se den på biografen bland andra som också sitter och muttrar i förväg om vad som kommer att hända.

Tyvärr så finns det ju inga som skriver bra manus för film i Sverige. Det är väl ingen trygg inkomstkälla för en författare att slava med ett manus i månader och sen kanske få betalt jämfört med att skriva en bok eller något beställningsjobb. Det är väl därför som vi ser så många filmatiseringar av svenska bestsellers som Ett öga rött, Solstorm, Snabba cash m fl. Svensk film är rätt trist.

Tintin på film

Tintin har alltid varit min favoritseriefigur. Därför är det med oro man följer det filmprojekt som nu är igång för att filmatisera några av böckerna. Att det är Steven Spielberg som har skaffat sig rättigheterna och ska regissera den första filmen känns visserligen logiskt, och det tyckte tydligen Herge själv också. Men hur ska detta fungera i ett land där Tintin är helt okänd, och kommer eftergifter ändå att göras för amerikanarna?

Något som irriterar mig är att den fantastiske Steven Moffat som anlitades för att skriva manusen hoppade av efter att ha skrivit det första för att istället vara executive producer för Doctor Who. Hur i h-e kan han välja den skiten framför Tintin?

Av vad man kan läsa på flera ställen ( se länkarna här från Wikipedia respektive IMDB) så ska följande böcker filmatiseras:

• Rackham den rödes skatt / Enhörningens hemlighet


• De sju kristallkulorna /Solens tempel


• Blå lotus / Tintin i Tibet

De två första är självklara då dessa dubbelalbum är det absolut bästa som Herge gjorde. Blå lotus är förmodligen det vackraste albumet och ett av det bättre medan Tibet-albumet är lite överskattat och gillas av viktigpettrar som tycker det är bäst för att det är mest "personligt" snarare än bra i sig. Hur de ska få ihop den historien till en film känns också svårt rent dramaturgiskt då det ska skilja några år mellan dem och historierna inte har någon koppling annars. Faraos cigarrer är det album som föregår Blå lotus och mer logiskt vore att väva ihop dessa historier.

Nåväl första filmen ska ha premiär först om två år så det finns mycket tid kvar att fundera över skåderspelarval och annat.

Böcker i öronen

Som jag skrivit om tidigare så har jag under det senaste året börjat lyssna på ljudböcker i min Iphone. Det började under de intensiva barnvagnspromenaderna förra hösten då jag fick en bunt böcker som jag laddade upp till min Ipod. Lite skeptisk var jag nog först för mina tidigare försök med kassetter och cd-skivor har inte funkat alls. Men jag har dock kommit fram till att förutsättningen för att det ska fungera är: Det måste vara "lätt" litteratur; det får inte finnas några större distraktioner i övrigt. Således fungerar svenska deckare på barnvagnspromenad längs Sveavägen och Odengatan utmärkt.

Mitt musiklyssnande har förvisso blivit lidande av detta då jag i princip aldrig kan lyssna på musik hemma så min enda möjlighet är lyssna på musik är via de vita hörlurarna.

Jag har tidigare sällan läst deckare och de gånger jag gjort det aldrig av svenska författare. Mankell eller Nesser har jag tex ännu ej läst. Leif GW Persson har dock blivit en favorit. Hans senaste böcker han har skrivit på 2000-talet är oerhört mycket mer spännande och även mer underhållande än vad jag minns från hans tidiga böcker som jag läste i tonåren. Jag gjorde dock misstaget att försöka läsa Läckberg efter en GW-historia och det var verkligen omöjligt. Han förflugna ord är så sanna- hennes prosa är verkligen som hämtad från Starlet eller Min Häst. Hennes dokusåpa- sambo får säga vad han vill, hennes karikatyrer till poliser och tramsiga historier som alltid slutar med en gravöppning är lika sannolika som ett avsnitt av Scooby doo.

Läckberg är dock långt ifrån den sämsta deckarförfattaren jag har läst. Mari Jungstedt är sämst sämst sämst. Hon är så usel att jag fick rysningar av att se henne på På spåret senast. Läste i brist på annat en av hennes böcker vid en pool i Thailand för ett par år sedan. Allt annat var på holländska och danska när jag grävde bland utbudet av kvarglömda böcker. Det var förbanne mig som en usel följetong från Allers! Undvik!

En fantastisk svindlare

Klas Östergren är min hjälte. Även om jag hör till den större skaran som i första hand dyrkar hans prosa från Fantomerna och Gentlemen och slog volter när novellsamlingen Med stövlarna på publicerades så har jag läst alla andra böcker också inklusive den alkoholdimmig Österlens-trilogin.

Jag håller just nu på att läsa Stephen Farran-Lees bok Östergren om Östergren. Det är en fantastiskt bra intervjubok. F-L är så oerhört kunnig och han får verkligen Östergren att öppna sig. Det som gör den så bra är dels resonemangen och funderingarna om respektive bok men också det sammanhang de sätts i i tiden. Dessutom finns det flera små essäer insprängda om platser som påverkat honom som Lilla Essingen, Österlen och Södra Latin.

Det blir så oerhört tydligt när man läser hur Östergren utvecklas bok för bok och ständigt byter stil. Rätt stor skillnad där mot den där sega gubben som vissa jämförde honom med efter de första böckerna.

När de diskuterar begreppet "episk svindel" så ryser jag till. Just detta berättargrepp är något som grep mig fullständigt i Gentlemen och som han även använt i Gangsters och och Veranda för en tenor. Det är så träffande- man får svindel och känner sig svindlad när han skapar en känsla av realism i fiktionen och när han inkluderar andra påhittade verk i verket.

Farran-Lee är närmare Östergren i ålder och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på honom som refererar till honom som en tonårsidol. Det hade varit kul att läsa honom mer samtida. Jag läste pappas pocketutgåva av Gentlemen i mitten av 80-talet och slukade sedan hans andra böcker. Mina samtida "unga" författare var inte precis i samma klass.

In your face Fylking-puckon!

Kan man nu äntligen slippa alla anti-intellektuella fjantars ironiska "äntligen" i år?
Nä, förmodligen inte. För Lessing har väl idag en fan-skara som huvuddelen är kvinnor i övre medelåldern. (Dvs den grupp som bär upp litteraturen i Sverige) Fylking-idioterna som man tvingas lyssna på där de står och bräker om Mankell och Kalle Anka i fikarummet är ju som regel män. Vi kan ju hoppas att Nobelpriset ändrar på den saken, åtminstone såtillvida att en del yngre läsare läser henne. Själv har jag bara läst "Om katter". Dags att ge sig på något mer nu då.

50 år on the road

Att det är 50 år sedan Jack Kerouacs "On the road" gavs ut har inte passerat obemärkt. Ni har säkert noterat att det i bokfloden kommer en ny utgåva- "On the Road. The Original Scroll". Dessutom kommer det flera faktaböcker, där John Lelands ”Why Kerouc Matters” antagligen fått mest utrymme i pressen.

Sjäv var jag i 17-årsåldern när jag läste boken. Jag slukade i samma svep "Jack", Dharma bums", "Fantomerna" och "Catcher in the rye". Jag noterar nu att Janne Gradvall (i likhet med säkert många fler) gjorde precis samma sak. Som vanligt, måste jag säga, håller jag med Janne i det mesta han skriver. Bilden av Kerouac har blandats ihop med de figurer han skriver om och då i första hand Neal Cassady (Dean Moriarty). Och även den romantiska idén att den färdiga boken blev klar på ett par veckor, när det tog år att redigera den i verkligheten. Men världen behövde väl ha den där bilden av en cool beat-författare som luffade runt världen, skrev romaner på ett par veckor sittandes i en godsvagn och aldrig såg annorlunda ut än de där 50-talsbilderna, i vit t-shirt, tillbakalutad mot en vägg.

Hur mycket jag än uppskattade boken då så tvekar jag inför att läsa om den. Det är en bok för ungdomen. Den är rakt inget litterärt mästerverk egentligen men den har ett sätt att gripa tag i en i den åldern. Och det har egentligen inget om något luffar-tema att göra utan det flödande språket- "spontaneous bop prosody" som den kallades.

Janne Gradvalls slutmeningar är så på pricken att jag måste citera dom rätt av:

"Vad som ändå förblir så gripande med Keroucs ”På drift” är att den precis som Hemingways ”Och solen har sin gång”, och väldigt få andra böcker, fångar känslan av att världen fortfarande är ung.”På drift” handlar inte om femtiotalet eller ens om att leva luffarliv. Vad den handlar om är tron på att det är möjligt att leva livet i presens."

Det där futila kravet på äkthet

Jag har nu sent omsider plockat upp den svenska pocketutgåvan av "Sarah" av JT Leroy. Ni känner säkert igen namnet om ni drar er till minnes. Jag friskar upp ert minne här. "Sarah" handlar om en tonårig transexuell prostituerad som raggar sina torskar på lastchaffishak i hjärtat av USA. Den är rätt tragisk men välskriven, medryckande och humoristisk. Problemet är bara att den lanserades som en självbiografisk historia. När det sedan avslöjades att han egentligen var en 41-årig kvinnlig misslyckad författare vid namn Laura Albert som låtit sin styvdotter posera i intervjuer som Leroy blev det en präktig skandal. Folk kände sig svikna och lurade och många menade att nu var historien inte värd vatten längre. Ungefär samtidigt avslöjades James Freys påstått självbiografiska missbrukar- historia "Tusen små bitar" som en fejk. Han blev ännu mer hudflängd än Leroy, men så blev han också bestseller genom Oprah Winfreys bokklubb.

Janne Gradvall sätter fingret på problematiken i en krönika från förra året- "Påverkar dessa avslöjanden egentligen kvaliteten på själva verken? Och om det gör det, avslöjar då detta inte mer om oss läsare än om författarna?"

Varför är en bra historia så mycket bättre för att den är sann? Vad är egentligen sanning? Inte ens rena självbiografier berättar väl hela sanningen, de är tillrättalagda bilder av historien såsom den som skriver väljer att minnas den. Jag är mycket misstänksam över det här argumentet. En författare som kan dupera världen såsom "Leroy" gjort är sannerligen en stor författare? Han gjorde ju precis vad som författare förväntas göra- ge läsaren en riktigt bra historia. Folk lurades till medkänsla för en person som inte fanns men påverkar det historien? Hur många personer i litteraturhistorien känner ni inte med trots att de är fiktioner?