Kuvad?

Jag har inte alltid varit päronformad. Det hände sig som för många andra när jag lämnade universitetet för att börja jobba att midjemåttet kröp uppåt. Rutinerna för att träna bröts och istället inträddes världen där plånboken plötsligt tillät krogbesök mitt i veckan, personalluncher bestående av gräddbaserad husmanskost och fredagsöl.

Så nån couvade har jag då rakt inte drabbats av. Även om Barbamama någon enstaka gång med illa dold glädje påstår det och pekar menande på mig. Och vissa i omgivningen kläcker stundom ur sig sanningar som att man måste "passa på" att träna innan ungen kommer. Precis som att man skulle ha "passat på" innan man fyllde 30 för sen degenereras kroppen, ryggen och knäna pajar och ämnesomsättningen rasar. Och man börjar hetsäta småkakor till kaffet och tycka att promenader med påsar innehållande kaksmulor runt ankdammen kan ersätta innebandyn.

Faktum är att efter att ha läst beskrivningen av syndromet lite närmare så känns det helt bissart. Det är problem jag är glad att slippa. Det räcker med en i familjen. Skojigast var nog i alla fall kuriosan att män som upplever symptomen är benägna att hålla sitt barn mer till höger än andra män. Vet inte ens om jag bryr mig om en förklaring.