Millenium-hysterin

Mer än en gång har jag hört någon utropa att de måste se filmen "Män som hatar kvinnor" för boken "var ju så bra"!!
Men boken är ju enligt mallen för en whodunnit så om du läst boken nyligen finns ju inte det spänningsmomentet kvar. Det är ju inte ett litterärt mästerverk vi talar om där det finns massor med saker att upptäcka och återupptäcka och parallell-handlingar och intressanta porträtt. Det är en standard-deckare helt enkelt. Jag förstår det om boken skrivits för 15 år sen så att folk inte hade den i färskt minne men nu måste det mest bli larvigt att se den på biografen bland andra som också sitter och muttrar i förväg om vad som kommer att hända.

Tyvärr så finns det ju inga som skriver bra manus för film i Sverige. Det är väl ingen trygg inkomstkälla för en författare att slava med ett manus i månader och sen kanske få betalt jämfört med att skriva en bok eller något beställningsjobb. Det är väl därför som vi ser så många filmatiseringar av svenska bestsellers som Ett öga rött, Solstorm, Snabba cash m fl. Svensk film är rätt trist.

Tintin på film

Tintin har alltid varit min favoritseriefigur. Därför är det med oro man följer det filmprojekt som nu är igång för att filmatisera några av böckerna. Att det är Steven Spielberg som har skaffat sig rättigheterna och ska regissera den första filmen känns visserligen logiskt, och det tyckte tydligen Herge själv också. Men hur ska detta fungera i ett land där Tintin är helt okänd, och kommer eftergifter ändå att göras för amerikanarna?

Något som irriterar mig är att den fantastiske Steven Moffat som anlitades för att skriva manusen hoppade av efter att ha skrivit det första för att istället vara executive producer för Doctor Who. Hur i h-e kan han välja den skiten framför Tintin?

Av vad man kan läsa på flera ställen ( se länkarna här från Wikipedia respektive IMDB) så ska följande böcker filmatiseras:

• Rackham den rödes skatt / Enhörningens hemlighet


• De sju kristallkulorna /Solens tempel


• Blå lotus / Tintin i Tibet

De två första är självklara då dessa dubbelalbum är det absolut bästa som Herge gjorde. Blå lotus är förmodligen det vackraste albumet och ett av det bättre medan Tibet-albumet är lite överskattat och gillas av viktigpettrar som tycker det är bäst för att det är mest "personligt" snarare än bra i sig. Hur de ska få ihop den historien till en film känns också svårt rent dramaturgiskt då det ska skilja några år mellan dem och historierna inte har någon koppling annars. Faraos cigarrer är det album som föregår Blå lotus och mer logiskt vore att väva ihop dessa historier.

Nåväl första filmen ska ha premiär först om två år så det finns mycket tid kvar att fundera över skåderspelarval och annat.

Gammal reklamfavorit

När jag såg den här filmen första gången för ett par år sedan skrattade jag så jag grät och jag har plockat fram den med jämna mellanrum efter det. Men det är ju egentligen en ganska smal film. Alla jag har haussat den för har älskat den. Men föräldragenerationen eller 80-talisterna som aldrig sett eller brytt sig om Flashdance? För dom är den ju bara en lustig kuriositet med en tjock man i spandex.

Humor som inte bygger på massa tidsbundna referenser är ju ganska enkelt egentligen. Sådan som är allmängiltig och därmed uppskattas av alla generationer och dessutom står sig oerhört svår och rätt sällsynt faktisk. Vilka kan sägas göra sånt idag egentligen? Säg något som får dig att garva läppen av dig som även din pappa och en 18-åring skulle gilla lika mycket?!