Om minnen

Bör man ägna tid åt att minnas tillbaka eller är det dumt? Jag har läst flera personer som hävdat att de upprätthållit sin livsglädje genom att alltid jobba mycket, grubbla lite och alltid se framåt -aldrig bakåt. Men jag misstänker att de kanske också har varit med om svåra saker i livet och att de inte har något bra att hämta i imperfektum.

Själv jag ser själv framför mig massor med jättefina minnen. En del är stillbilder, andra små filmer, några i färg och vissa har tom ett ljudband som går. Några har alternativa tagningar. Det känns så oerhört sorgligt att inte ägna dom en tanke längre. Men när ska man göra det och hur mycket för att det inte ska hindra en för att leva och skapa nya minnen?

Jag har funderat på om det går för mig att rekapitulera mitt liv genom dessa minnen, precis som sker innan man dör i "lättare litteratur". I så fall vore det ju klokt att försöka göra detta på ålderdomshemmet. Att spara detta som en godispåse att öppna. Men hur bra kommer min hjärna fungera då? Och hänger resten av kroppen med tillräckligt länge så jag kan göra försöket? Mina experiment hittills har misslyckats hursomhelst. Jag kan inte koncentrera mig på att sortera minnena sekventiellt utan hoppar okontrollerat och klarar inte av att tidsbestämma. I Science fiction-litteraturen finns det utrustning som underlättar detta men vad hjälper det mig nu?

Nu funderar jag på att ibland ta fram en Madeleine-kaka i form av gamla foton. Sådana man tagit tusentals av för att titta på hastigt en gång och sedan stuva undan.

Du vet att du är medelålders

På fredagkvällarna brukar vi titta på På spåret hemma.
Detta innebär att vi måste vara jättegamla.

Jag fick en chock när det påtalades mig att programmet gått i 20 år. Jag har svaga minnesbilder från att ha sett det under min gymnasietid vilket alltså var i programmets barndom. Uppenbarligen kan jag inte ha varit ute på dåligheter (läs gymnasiediscon) varje fredagkväll. Men sen infinner sig en lucka på sisådär 15 år till för typ två år sedan då vi rutinmässigt slår över till SVT klockan 20.00 på vår TV varje fredag-kväll.

Det är läskigt med På spåret av den anledningen att den ju blir en tidsmarkör för ens liv. Det har funnits där så länge och det är alltså en symbol för ett stadium i livet. Det stilla hemmalivet med sovande barn, tassande på tå, somnande framför TV. Ska man ta det med jämnmod?

Och snart är det dags...

En fantastisk svindlare

Klas Östergren är min hjälte. Även om jag hör till den större skaran som i första hand dyrkar hans prosa från Fantomerna och Gentlemen och slog volter när novellsamlingen Med stövlarna på publicerades så har jag läst alla andra böcker också inklusive den alkoholdimmig Österlens-trilogin.

Jag håller just nu på att läsa Stephen Farran-Lees bok Östergren om Östergren. Det är en fantastiskt bra intervjubok. F-L är så oerhört kunnig och han får verkligen Östergren att öppna sig. Det som gör den så bra är dels resonemangen och funderingarna om respektive bok men också det sammanhang de sätts i i tiden. Dessutom finns det flera små essäer insprängda om platser som påverkat honom som Lilla Essingen, Österlen och Södra Latin.

Det blir så oerhört tydligt när man läser hur Östergren utvecklas bok för bok och ständigt byter stil. Rätt stor skillnad där mot den där sega gubben som vissa jämförde honom med efter de första böckerna.

När de diskuterar begreppet "episk svindel" så ryser jag till. Just detta berättargrepp är något som grep mig fullständigt i Gentlemen och som han även använt i Gangsters och och Veranda för en tenor. Det är så träffande- man får svindel och känner sig svindlad när han skapar en känsla av realism i fiktionen och när han inkluderar andra påhittade verk i verket.

Farran-Lee är närmare Östergren i ålder och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på honom som refererar till honom som en tonårsidol. Det hade varit kul att läsa honom mer samtida. Jag läste pappas pocketutgåva av Gentlemen i mitten av 80-talet och slukade sedan hans andra böcker. Mina samtida "unga" författare var inte precis i samma klass.

Monopol inget för Stockholmare

Min initiala reaktion när jag läste det här i morgonens City (uppenbarligen en vecka gammal nyhet) var att uppmana alla jag känner att göra processen kort med de här pinsamheterna och gå in och rösta på Stockholm som spelplan.

Men när jag sansade mig så ändrade jag helt ståndpunkt. Jag kommer inte ifrån Stockholm så jag har inget lokalpatriotiskt intresse i det här alls. Det är mest antipatin till att spela ett spel baserat på en meningslös avsomnad bruksort som jag vände mig emot.

Men nu slår det mig att jag inte spelat Monopol på 20 år och inte lär jag göra det på 10 år till heller så varför skulle jag bry mig. Uppenbarligen är detta som ett gift ute i småstäderna så låt dom hållas. Jag ska gå in och lägga min röst på villaområdet där jag växte upp. Min gata Persiljestigen ska bli det nya Norrmalmstorg!

Barntv-nostalgi

Jag fastnade på Youtube häromdan och kollade in ingresser till svenska barn-program från 70-80-talet. Det var brorsan som lurade in mig. "Kroppen", "Hajk" och "Boktipset" var alla roliga nostalgitrippar. Men "Sant och sånt" tar ändå priset i klassen. Jag mindes inledningen som otroligt skojig när det begav sig men nu känns den så oerhört pajasartad, speciellt som att de bägge herrarna känns så oerhört fel i sammanhanget. Bengt var ju en grå panter redan och har lite Baltazar-vibbar i kroppspråket men Staffan Ling, drygt 30-år gammal ser smått patetisk ut där han står och "spolar ner sig" i telefonkiosken och "blir kittllig" när telefonsladden dras genom kläderna. Han är på något sätt inte clown-material, kanske det är därför han känns konstig där han står i sin Björn Skifs-frissa. Men det är en upplevelse.