Vänner jag glömt

Jag kan bli rätt avundsjuk på 80-talistgenerationen när jag tänker på de tekniska möjligheter som inte finns idag för att hålla kontakter med vänner man träffar. Jag tänker då främst på sånt som e-post och nätverkssajter.

Det är väl så för det flesta är att det är under tonåren och under 20-nånting-åren som man är som mest social och knyter nya kontakter. Under tiden innan 1995 hade inte många privata e-postadresser och Internet användes mest av Universiteten. På den tiden var kontaktytan den tillfälliga dressen och telefonnumret. Hade det varit idag så hade jag haft en aning om vad i alla fall några kompisar från tågluffar, utbytesterminen i Tyskland, lumpen och studentkompisar höll på med.

Jo, jag vet. Dom riktigt nära vännerna håller man kontakt med ändå. Men tusan vad många det är som man träffat och umgåtts mycket med en tid för att aldrig se igen. Det slog mig när jag lyssnade igen på Pluras text till denna låt från förra Eldkvarn-skivan.

Ska det vara så svårt att få vänner?

Det hjälper inte att nätverka på Myspace eller Facebook för att få fler "riktiga" vänner om man ska tro på en grupp forskare som studerar fenomenet med communities på Internet. Även sådana som har hundratals eller tusentals "nätvänner" skaffar sig inte fler nära vänner. De drar de häpnadsväckande slutsatserna att man behöver träffa någon i verkliga livet för att lita på denne och anförtro sig. Det räckar alltså inte att skriva:
> H!
>ql?
> asg
>OK cs!

Enligt forskargruppen så har en genomsnittlig person 150 vänner ("allt ifrån riktigt nära till bekanta eller personer man träffat någon enstaka gång"). Ha! Om jag får inkludera sådana jag träffat nån gång och inte blivit osams med måste jag ha hundratals vänner. Undrar varför de aldrig ringer? Samt 5 nära vänner. Hela fem!? Skit också. Jag visste ju att jag skulle ha gått alla gångerna på den där personlighetsutvecklings-kursen.

Ansiktsboken

Börjar också ni trötta på haussen kring Facebook? Visst är idén genial med att kombinera nätverkssidor som annars mest fungerat som en CV (som Linked in) med blogg, fotoalbum, forum mm. Världens marknadsförare måste gnugga händerna blodiga över de möjligheter som nu breder ut sig. Folk lämnar gladeligen ut kontaktinformation och uppgifter till kreti och pleti i sin jakt på att få en stor bekantskapskrets på nätet. Målet verkar vara att samla kontakter som andra samlar frimärken eller hockeybilder genom att "poka" så många man kan för att skapa illusionen av att ha massor med vänner.

Folk i gemen verkar dock ganska oförstående över att det finns någon fara för integriteten. Är det så här vi inträder det storebrorssamhälle som Orwell talade om? Vi lämnar själva över hela vårt liv via Internet?

Men hur hinner folk med? Jag köper att studenter kan hålla på med det men 30-plussare med karriär och barn? Det är en sak att hålla koll på avlägsna vänner och gudarna skall veta att man inte skaffar många nya vänner efter man har fyllt 30 men är det här inte bara en ny leksak för de kids som chattade på Lunarstorm i tonåren? Vissa tror att det kan ändras och fungera som nätverk för äldre men jag tvivlar på att min generation orkar bry sig. Kanske om 15 år.