Varför hatar folk barnvagnsmaffian? - part 1

Sättet som många föräldrar framför sina barnvagnar på verkar inte uppskattas av den del av innerstadsbefolkningen som är barnlösa.

"Varför ska barnvagnar framföras i bredd på trottoarer?"

Varför går ett tjejgäng på fyra personer i bredd? Varför cyklar par i bredd på cykelbanan? Det är väl inte konstigt att personer som umgås utomhus vill se varandras ansikten när de konverserar. Och bra promenadstråk är breda och fina nog för två vagnar och en person att mötas på. Men med tvillingvagnarna har de faktiskt en poäng, de är verkligen massiva. Och att köra fler än två vagnar i bredd tyder på en viss inskränkthet. Här har hatarna en poäng. Man kan väl förklara det delvis med att nyblivna mammor är lite autistiska likt drömmande tonåringar eller gaggiga pensionärer. Och vi har väl överseende med dom?

"Varför är det alltid jag som ska väja för barnvagnen och inte tvärtom?"

Testa att köra en barnvagn nån gång så lär du bli varse för vem det är enklast att väja din trögefan!

"Det borde finnas körkort för barnvagnar såsom vissa kör"

Det finns en poäng men med samma logik borde det finnas det även för cykel eller moped, för ett barnvagnshjul på foten ger inga värre men. Sen vet jag inte heller om körkort alltid hjälper. Den där killen i Audin bredvid dig som korsar två filer utan att blinka, kör om på insidan mitt på avfarten och bränner rödljuset, hur tror du han agerar med barnvagn?

"Vad ska man göra med den barnvagnsmaffia som drar runt på stan och som tror att de ÄGER VÄRLDEN?"

Inse faktum: Det är vi som äger stan nu. Flytta på dig eller flytta!

Barnvagnsmaffia?

Om man googlar på "barnvagnsmaffia" så får man träffar av två olika karaktärer. Dels verkar uttrycket användas i affekt av irriterade människor som har något emot människor som har barn och dels verkar det faktiskt användas av vissa människor (som regel kvinnor) i just denna utpekade grupp i sammanhanget att "gå ut och gå med barnvagnen ihop" och därmed bilda en "maffia". Jag förmodar att det sistnämnda sägs med glimten i ögat men det kan inte uteslutas att vissa barnföräldrar känner att de behöver ett visst "beskydd"för att våga gå ut på stan befolkad som den tyvärr är av barnlösa, egofixerade, nihilistiska halvapor.

Papa ämnar reda ut den aversion som riktas mot den sk. "barnvagnsmaffian", bena ut orsaker och komma med en del praktiska förslag framgent.

Papa flyttar

Tre veckor kvar till den oundvikliga flytten från Vasastan till Kungsholmen västra (eller Alvik östra som en lustigkurre till kompis kallar Lindhagensområdet). Nästa månad kommer även min pappaledighet att komma igån på allvar då Barbamamma återvänder till sin arbetsplats för långa dagar av id och ävlan.

Har gett denna blogg lite kosmetika och ämnar även ge den lite livsluft i form av de korn av sanning från livet för en pappa i stan som ju annars förvägras mänskligheten. Håll ut!

On hold

Nä jag lyckades inte blåsa liv i bloggen denna sommar.
Men i höst kanske jag kan börja skaka liv i blogg-liket.
We'll see...

Papas playlists

Dessa skivor spelas allra mest i min Iphone när jag är ute och går med barnvagnen gata upp och gata ner i Vasastan:

• Paul Weller- 22 dreams (Gradvall har rätt- överraskande och underbart)
  
• Jack Johnson: Sleep through the static
  
• Kleerup
• Maria Carey: EMC2 (Sic!)
• Sebastian Tellier: Divine EP (Får inte ur den ur huvudet)
  
• My morning jacket: Evil urges (Besvikelse i totalen men en del bra spår)
  

Och så har jag ett antal ljudböcker, företrädesvis svenska deckare. Upptäckte detta under vintern. Har tidigare aldrig tidigare klarat formatet men under promenader så är det perfekt. Får dock inte anstränga hjärnan för mycket och det ska inte göra så mycket om man missar någon mening för att en buss dundrar förbi.

Consigliere Papa

Papa kommer bland annat att rapportera från slagfältet i Vasastan där vi i barnvagns-maffian håller ställningarna mot alla de som hatar oss så frekvent på alla insändarsidor; pensionärer, 20-nåntingar, besvikna sossar, trötta bilhandlare m fl. Striderna står på flera områden men restauranger och publika platser som torg och parker är de viktigaste områdena att ta från de bittra barnvagnlösa människorna som inte har insett att allt redan är förlorat.

Jag rapporterar i egenskap av consigliere för vår familj som leds med hård hand av capon S .
Far snart på semester söderöver så nästa rapport kommer nog från en annan ort.

/Ciao!

Papa is back!

Papa njuter just nu av pappaledigheten i en park nära dig. Och han kanske kommer att börja skriva en rad eller två ibland...

Årets skiva: Prefab Sprout: Steve McQueen

I våras släpptes en remastrad version av Prefab Sprouts mästerverk som ursprungligen kom 1985. Att lyssna på den på nytt framkallar många minnen. Jag minns att jag tyckte den var bra men lite blek jämfört med From Langley Park to Memphis, som var den första skiva jag hörde med dom. Nu när jag hör den idag så noterar jag de fantastiska texterna och de självlysande melodierna. Den är utan tvivel en klassiker och sannolikt Paddy McAloons starkaste album.

Nu invänder vissa att skivan må vara remastrad vid nysläppet men faktum är ju att skivan är 22 år gammal. Inte kan den väl vara årets bästa skiva?

Jodå. Det finns nämligen även en bonusskiva där Paddy McAloon framför 8 av spåren akustiskt. Dessa spelades in förra året (under en inspelning som ryktesvis tog längre tid än originalinspelningen). Och det är när man hör låtarna med en ensam Paddy i nya arrangemang och utan Dolbys lite daterade produktion som man inser vilka guldkorn de är. En minut in på första spåret "Appetite" blev jag stående blickstilla på trottoaren och skruvade frenetiskt upp min Ipod till max. Jag trodde knappt mina öron. Jag var i ett gigantiskt lyckorus. Det känns som att man har fått en helt ny Prefab-skiva. "Desire as" är kanske det mest typiska exemplet på detta - 7 minuter lång här och med ett långt gitarrintro.

I en intervju vid tiden då albumet släpptes så kallade sig Paddy för den bästa låtskrivaren i världen. Just det citatet har spritts vida omkring och hänvisats till för att påvisa vilket självförtroende han hade. Men han har inte bara ett starkt ego, han har även omdöme. För vid den tiden hade han säkerligen rätt.

Tack Paddy! Tack.
/Popcalle

Bästa skivorna 2007

• Arctic Monkeys: Favorite worst nightmare - Alex Turner är en fantastisk låtskrivare. En skiva som överträffar debuten och ger hoppet tillbaka för engelsk gitarrpop.
• Jamie T: Panic prevention - Kul nykomling som man hoppas inte har bränt sitt krut utan blir det vi trodde Beck skulle bli (rolig, nyskapande och ej scientolog)
• R. Kelly: Double up - The king of r'n'b är i strålande form.
• Tracy Thorn: Out of the woods - Everything but the boy.
• Arcade fire: Neon bible - Årets arenarock.
• Feist: The Reminder - Årets Björk.
• UGK: Underground Killaz - Årets hiphop kom från södern.
• The Good the bad and the queen: Good bad and the queen - Damons bästa skiva på 2000-talet.
• Radiohead: In rainbows - Mest melodiösa de släppt sen The bends.
  Men det här var nio skivor. Lite ojämnt antal kanske?
  Den bästa skivan har jag dock sparat till på fredag då den presenteras speciellt. Det blir på flera sätt en överraskning.
  /Popcalle

Bästa låtarna 2007

Då Papa gått i ide har han överlåtit åt mig att härja här ibland. Jag kommer den närmast tiden att ge er en sammanfattande bild av det finaste popåret hade att erbjuda.
/Popcalle

Amy Winehouse: Tears dry on their own
The Coral: Jaqueline
R. Kelly: I like love
Jamie T: Sheila
Modest mouse: Dashboard
Arctic monkeys: 505
UGK& Outkast: International players anthem
Radio dept: Bachelor kisses
Feist: Ontwothreefour
Talib Kweli: Country cousins

Epilog

Några exempel på de kommentarer jag har fått på mitt sista inlägg här:

• Värst vad känslomässig du blev!
• Vilket tårdypande avsked du klämde i med. Lite patetiskt va?
• Det var väl på tiden.
  

Vackra ord. Men sånt smicker biter inte på mig.

Tror jag.

Bokslut

Jag började skriva den här bloggen i början av juni i år för att skriva av mig lite om mina tankar inför föräldraskapet och med en baktanke att sedan skriva om mitt nya liv som pappa. Sen har jag upptäckt att bloggen lika mycket som att handla om mitt liv som pappa har använts till att kanalisera allehanda åsikter och funderingar jag har haft. Ofta av en tröttgnällig karaktär. Ibland har jag lyckats vara rolig hoppas jag.

Det senaste året har säkert varit det lyckligaste i mitt liv. Jag skulle egentligen kunna skriva panegyriska inlägg om min fantastiska son oavbrutet. Och min älskade sambo. Och det underbara att ha en familj. Men det skulle bli för privat och inte speciellt intressant för utomstående.

Barbamamma har tyckt att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att blogga som jag kunde ha ägnat åt familjen. Och det är kritik som jag inte riktigt kan värja mig ifrån. Det är hon som har fått dra det stora lasset att ta hand om lille Barbidur. Jag känner också själv att jag får allt svårare att finna nya ämnen att skriva om och att uppbåda energin att skriva. Och så blir mina inlägg allt sämre skrivna. Med anledning av detta kommer jag att skriva mer sporadiskt den närmaste tiden. Förhoppningen är att börja skriva igen nästa år om livet som pappaledig. Vi får se vad som händer. Barbidur är redan fyra månader. Vart har den tiden tagit vägen? Ibland önskar man att man kunde ta ett par stenar och dämma upp det där forsande flödet och simma runt i dammen. Bara ligga och flyta och njuta av nuet.


Over and out.
.

En fantastisk svindlare

Klas Östergren är min hjälte. Även om jag hör till den större skaran som i första hand dyrkar hans prosa från Fantomerna och Gentlemen och slog volter när novellsamlingen Med stövlarna på publicerades så har jag läst alla andra böcker också inklusive den alkoholdimmig Österlens-trilogin.

Jag håller just nu på att läsa Stephen Farran-Lees bok Östergren om Östergren. Det är en fantastiskt bra intervjubok. F-L är så oerhört kunnig och han får verkligen Östergren att öppna sig. Det som gör den så bra är dels resonemangen och funderingarna om respektive bok men också det sammanhang de sätts i i tiden. Dessutom finns det flera små essäer insprängda om platser som påverkat honom som Lilla Essingen, Österlen och Södra Latin.

Det blir så oerhört tydligt när man läser hur Östergren utvecklas bok för bok och ständigt byter stil. Rätt stor skillnad där mot den där sega gubben som vissa jämförde honom med efter de första böckerna.

När de diskuterar begreppet "episk svindel" så ryser jag till. Just detta berättargrepp är något som grep mig fullständigt i Gentlemen och som han även använt i Gangsters och och Veranda för en tenor. Det är så träffande- man får svindel och känner sig svindlad när han skapar en känsla av realism i fiktionen och när han inkluderar andra påhittade verk i verket.

Farran-Lee är närmare Östergren i ålder och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på honom som refererar till honom som en tonårsidol. Det hade varit kul att läsa honom mer samtida. Jag läste pappas pocketutgåva av Gentlemen i mitten av 80-talet och slukade sedan hans andra böcker. Mina samtida "unga" författare var inte precis i samma klass.

Var är pappan i bloggen?

Den här bloggen har allt mindre handlat om mig som pappa och min son kan jag notera. Dels beror det väl lite på att jag har velat kanalisera en del funderingar och åsikter som inte är kopplade till min papparoll och dels så har jag väl känt att jag inte har kunnat skriva något mer allmängiltigt med lagom humor.

När jag nyligen blev uppmärksammad av Barbamamma på den här kvinnliga krönikören i Aftonbladet så upptäcker jag ju att hon skriver om allt jag skulle vilja skriva. Och hon har rätt i princip allt. Och hon är grymt rolig. Jag kan t ex skriva under på allt i denna.
och i denna.

Till alla popsnören vill jag påpeka att det alltså inte är indieguden Terry Ericsson
utan hon heter Terri Herrera Eriksson ( och ja, jag skulle också tycka det vore fantasiskt kul om de vore gifta. Stöter ni på nån av dom kan ni väl föreslå det!).

Oavgjort för Fleet

0-0 borta mot Oxford i eftermiddag och ner till tionde plats i tabellen. Får väl vänta och se referatet efteråt och kommentarerna från vår head coach Liam Daish. Go Fleet!

Ebbsfleet United forever!

Det låter som en dröm för ett fotbollsfans.

När jag läste om projektet "myfootballclub" i våras så var det med ett överseende leende på läpparna. Men nu känns idén mycket lockande. Mitt fotbollslag gör mig besviken år efter år och jag har tröttnat på Chamionship manager och till och med på Hattrick på nätet. Här kan man för 35 pund ta steget ut till verkligheten. Man ägen då en del i klubben och får vara med och styra klubben- rösta om laguppställning, spelartransfers och andra managementbeslut. Det är mycket möjligt att det inte funkar i realiteten men va f-n.

Nu i veckan så gick den här drömmen över i sanning då 51% av klubben Ebbsfleet united FC köptes. Över 50 000 är redan medlemmar. Vad väntar jag på? Underbart kul!

Nu ska jag ta reda på var tusan Ebbsfleet ligger någonstans exakt. Synd att det inte ligger med i proffsligan utan bara i Conference. Men namnet låter ju som ett påhittat namn, direkt från en Buster-serie. Bara en sån sak.

Barbamamma buzzar

Barbamamma är en "Buzzador" sen i våras. Det innebär att hon får erbjudanden via mail med viss oregelbundenhet om produkter som skall markandsföras. Som regel nya produktlinjer. Hon får då hem en låda med provförpackningar som hon ska testa, dela med sig om till omgivningen och diskutera. Slutligen skall hon skriva en rapport och skicka in.

Det är ett ganska förmånligt "jobb" sett till arbetsinsatsen vad jag kan notera så här långt. Det hänger ju helt på att produkterna är trevliga för dom får man ju glädje av själv. Hittills har hon (eller jag oftast) buzzat om Läkerol, Nivea for men, Estrella pop delight och just nu Gevalia 1853. Klart bra produkter som även tagits emot tacksamt av omgivningen. Med förbehåll för chipsen som inte var så goda.

Om det är effektiv reklam eller inte vet jag inget om men det har varit ett rejält buzz kring Buzzador i alla fall på bloggar och forum sen nåt år tillbaka. Kombinationen gratis varuprover och att vara early adoptor (om man nu kan vara det genom att tugga jätte-läkerolpastiller en månad innan omgivningen?) gör sitt till. Företaget får inte de mest pushiga ryktesspridarna men å andra sidan är ju lönen bara lite varuprover så kostnaden är låg.

Jag hoppas nu att det dimper ner mail med nya kampanjer från säg Fazer, Spendrups, OLW och Svenska spel.

Espresso house är djävulen

Ett Espresso house har just slagit upp portarna i hörnet Sveavägen/Rådmansgatan. Två portar från mitt stam-kaffeställe Sosta. Med tanke på Sostas prisnivå och mängd stammisar så trodde jag EH skulle vara tomt och att de snarast skulle lägga beslag på lattemorsor och andra som vill sitta ner på eftermiddagen. Men det var allt en liten kö som gärna betalade 19 spänn för en macchiato istället för Sostas 12.

Varför har jag agg just mot Espresso house egentligen? Det är ju inte så att jag gör massa utfall mot allehanda ärkekapitalistiska snabbmatskedjor. En anledning är väl att de är som en cancersvulst i Malmö och har övertagit Röda krans lokaler på lilla torg och Miss Browns på Davidhallstorg. Alternativen är nån av de andra Starbuckskopie-kedjorna. Tråkigt är bara förnamnet.

Det är massor med protester nu angående planerna att etablera en galleria på Odenplan. Men det spelar ju ingen roll vad folk klagar på. Det är oundvikligt att Odeplansgallerian kommer med spännade affärer som Kappahl, Gallerix, Intersport, Guldfynd och så ett fik i mitten. Många människor gillar faktiskt gallerior, föredrar detta framför småbutiker annars skulle detta inte ske. Vi får vad vi förtjänar. Folk föredrar också Doobidoo och Bonde söker fru på TV. Det är så den svenska massan fungerar. Vi andra som inte gillar sånt är ju per definition inte en motvikt då våra intressen är helt olika varandra. Och folk gillar att köpa sin caffe latte i en miljö som ser ut som de är vana vid, tillredd av en finnig 18-årig tjej. Det känns tryggast så.

Årets tristaste program?

Fotbollsgalan! Nu är det i och för sig hård konkurrens med alla andra sk. galor. Den där idrottsgalan är väl ännu värre. Men de har väl aldrig låtit huvudunderhållningen bestå av Hammarbytomtar och troll från fotbollsförbundet. Mythbusters på Discovery följt av World's toughest jobs. Aaah!

Dessa trista whisky-snobbar

Så här på höstkanten så brukar whisky-snobbarna vara som mest synliga. De är svåra att undvika. Går du ut i ett större sällskap så kan du åtnjuta en aldrig så god middag men lagom till avecen så är glädjen som bortblåst. Då finns det alltid minst en (som regel ett par stycken) viktigpetter som inte bara ska välja en whisky utan orerar om vilken sort som är "bäst". Och "bäst" i dessa sammanhang brukar betyda rökigast och lagrad i flest år. Många fler parametrar brukar inte komma upp här. Det är alltid skotsk singel malt som diskuteras.

Det brukar börja med att Viktigpetter 1 frågar servitrisen om de inte har en 12-årig Springbank. Sen fnyser han åt sortimentet högljutt. Viktigpetter 2 menar att Laphroigs 15-åriga är att föredra. Viktigpetter 1 replikerar dock snabbt att efter ha druckit deras 30-åriga så smakar annat som sockerdricka. Plötsligt lägger sig Viktigpetter 3 sig i och punkterar samtalet genom att avfärda dessa populära märken och berätta om den samling uråldriga flaskor han har lagrade i källaren efter att ha besökt ett litet obskyrt distilleri på en liten avlägsen ö i Hebriderna.

Varför är det så här? Jag tror att problemet är att det finns män (80% av dom är ingenjörer) som gärna vill se sig som konnässörer men de har inte tid och ork att verkligen lägga ner tid att lära sig något egentligen. Att vara sk. whiskykännare är en enkel biljett att spela allan när man umgås. (Om man konfronterar dem med att de kanske inte är så mycket kännare replikerar de defensivt att de är whiskyälskare).

För att vara vinkännare så krävs det stort engagemang och intresse. Och försök till att spela allan genom användande av standard-floskler om ursprungsland och druva imponerar sällan. Utbudet är för stort och det är så genomskinligt när någon försöker ge sken att de kan något genom att referera till ett par viner som de säger sig ha köpt på en vingård i Toscana (fast de egentligen köpte dem på tax-freen på Leonardo da Vinci). Men när det gäller whisky finns fem stycken producerande regioner i Skottland och en 30-40 distillerier. Det räcker för att självutnämnd expert att kunna rabbla upp några av dessa och sedan följa standardformuläret att ju äldre och svårtåtkomligare det är desto bättre. Den som är värst i dessa sammanhang vinner.

Ovanstående kan även appliceras på avstickargrupper som går igång på samma sätt på grappa. Själv har jag inte druckit starksprit på ett halvår. Jag skulle nog beställa in ett glas Portvin.