Öppnis - tack för det!

Jag och Barbidur går på Öppnis nästan varje dag i veckan. Eller Öppen förskola som det ju heter egentligen på vuxenspråk (föräldrar tenderar ju att gå i barndom och använda barnidiom i övermått). Det är nödvändigt för oss bägge att komma ut och aktivera oss varje dag. Barbidur för att se andra barn, komma till ny miljö och leka av sig. Och mig för att kunna sitta ner en liten stund utan att han rycker mig i benen, dricka lite billigt kaffe (7 spänn är standard!!) och samtala med en annan vuxen.

Jag har frågat andra om det där med Öppna förskolan men har mötts av levande fågelholkar. Skolverket skriver om riktlinjer för verksamheten och den bedrivs väl i regel av kommunen eller stadsdelen. Men hur länge har detta funnits? När jag var liten fanns det då inte. Och hur spritt i landet är det utanför storstäderna?

Vi pendlar mellan öppnis på Arbetargatan på Kungsholmen och så ett annat ställe, öppna förskolornas nirvana, som är för bra för att jag ska vilja sprida det till någon annan. Det får andra ställen att framstå som knarkarkvartar och är lite överbelamrat redan. Senaste budet är att Öppnis på Kungsholmen ska slå igen och förvandlas till en byggbarack/värmestuga i Rålis på samma sätt som det i Vasaparken. Snacka om nedköp i så fall!

Sen kan man ju leka ute säger ni? På tok för kallt för en frusen far. Men visst, det gör vi också ibland. Men inte länge. Jag hatar vintern.

Tur man inte bor i Malmö

Malmö kommun verkar inte vara så strålande på att ordna dagisplatser.
Barn och ungdomschefens kommentar i den anslutande artikeln är rätt rolig. Hennes förslag på hur föräldrarna ska lösa situationen är att ta ut semester, lämpa barnen till far och morföräldrar eller ta tjänstledigt.

Stadsdelens lösning är att satsa på dagmammor och leasa en buss. En buss. Dom skojar inte. En buss. Min son ska f-n aldrig behöva tillbringa sina tidiga år på en gammal buss.

Jag skrinlägger nog mina funderingar på att övertala familjen att flytta dit ett par år. Det får räcka med ett par besök under sommarhalvåret.

aker om gör en pappa lite trött, 101

När din on ryckt bort bok taven " " från tangentbordet.

Saker som gör en pappa lite trött, 87

Jag kommer på mig själv med att nynna, eller sjunga barnvisor. Nog för att det som regel är sångstund nästan varje dag på någon av de musiklekar eller öppna förskolor vi går på förutom barnmusik-listan på Spotify som står på hemma men ändå! Jag borde väl vara trött nog på "Krokodil i en bil" att jag inte nynnar den eller "Sockerbagaren" i duschen eller på väg ner i soprummet när jag är själv? Är jag så innne i bubblan nu att jag inte tar några andra intryck? Det kan ta mig tusan vara så! Ingen radiolyssning, ingen musik hemma och sällan i Ipoden heller. Kanske dags att Barbidur får lyssna på lite annat än "Sjörövar-fabbe" och "Lilla snigel" hemma.

Var börjar jag? Motown-soul? Lite 90-talsindie? G-funk? För gud förjude att vi vågar oss på något från 2009.

å den enda som sjunger det är jag

Måste lägga in ett inlägg till om det här med texter och musik. Jag och min brorsa brukar ibland skråla refrängen till den här fantastiska låten med Traste lindens kvintett. Bara refrängen, för sen kan vi inget mer och fyller då i med raj-raj. Traste Lindén brukar och brukade ofta buntas ihop med massa andra grupper (Sigge Hills, Svenne Rubins) som kom från och sjöng om landsbygden i början av 90-talet. "Tokroliga" brukade vara ett epitet som användes. Lyssnar man på deras texter så ser man dock inte något tokroligt alls utan de är istället otoligt melankoliska. På sånger som "Ensam igen" och "Tåget går" så kan man inte missa det men i just "Svenska flaggans dag" är musiken så stompig att man kan missa att sången egentligen är rätt tragisk.

"Jag tar bussen in till stan nya byxor, nya skor Lite full. luktar gott går förbi där du bor Jag fick en hundring utav mamma för jag inte skulle stanna Hon har en vän på besök hennes sista försök Det är svenska flaggans dag å den enda som sjunger det är jag Vi skulle mötas vid station sådär en kvart över tre Nu har jag väntat i en timma du får inte var med Så jag tar en promenad i nya byxor, nya skor lite full, luktar gott går förbi där du bor Det är svenska flaggans dag."

Ett ord betyder så lite, i en sång

Minns en intervju som Janne Gradvall gjorde med Jocke Berg inför Kents senaste skiva. De menar att texterna är sekundära och rösten bara ett insterument bland andra. De ser heller ingen anledning att sjunga på engelska heller för att nå andra lyssnare. Jocke Berg är övertygad om att folk egentligen inte lyssnar på texter.

"Jag har länge varit övertygad om att folk egentligen inte lyssnar på texter. Visst, enstaka ord och fraser sätter sig, men folk lyssnar inte på vad som sägs. Jag läste en intervju med Bono där han berättade att någon kommit fram till honom, tackat för ”One”, och sagt att de spelat den på hans bröllop. Bono blev helt chockad: ”Hur kunde ni spela den? Texten är ju helt sjuk, otroligt bitter och sorglig”. "



Visst tusan har han rätt! . Många texter kan jag själv bara refrängen, någon fras här och där och sen är det raj-raj-raj. Lustigast blir det väl dock som i exemplet ovan när en sång tolkas precis tvärtemot den stämning den vill återge. Ett band som jag ofta medvetet undvikit att lyssna på texterna är The Beautiful south. Paul Heatons cyniska texter rimmar ju inte för fem öre med de sammetslena melodierna.

En annan klassiker i sammanhanget som jag minns nu är "Feels like heaven" med gruppen Factory fiction. Det enda man minns är refrängen som får en att tro att det är ännu en klistrig New romantics-låt. Men när man läser texten 20 år senare inser man att det är ironi. Lyssna.

"Heaven is closer now today. The sound is in my ears. I can't believe the things you say. They echo what I fear. Twisting the bones until they snap. I scream but no one knows. You say I'm familiar cold to touch. And then you turn and go. Feels like heaven..."

Futtiga lekplatser

Två små lekplatser har anlagts i anslutning till vårt nya hus. Den ena ser rätt OK ut. Det är en klätterställning i formen av en utsträckt båt, vilken väl kan vara kul för lite större ungar. Har utkikstorn också så att de garanterat kommer ramla och slå sig duktigt.


Men den andra lekplatsen för de mindre är rätt märklig. Den består som synes nedan av 8 gungor, en gungbräda, tre små gungdjur och så den minsta sandlåda jag har sett ( varför???). Sen finns ett jättestort tomt utrymme. Och man slår förmodligen något rekord i sittplatser för vuxna runtomkring. Nog finns det bänkplatser för 30-40 föräldrar. Dagiset ska rymma 60 ungar enligt uppgift. Det vill nog till att inte alla leker samtidigt för sandlådan rymmer max 7-8 ungar om de sitter tätt och någon rutchkana har de inte brytt sig om. Men elegant är den. Men knappast designad av någon som har barn. Men när ungarna väntar på sin tur har de i alla fall sittplats.

Utsikt över en byggarbetsplats

Uppe i Nelly Sachs park vid Hornsbergs strand har de konstruerat två stycken runda utsiktsplatser i betong med bänkar. Idag kan man se ut över Ulvsundasjön mot Solna. Men framför breder byggarbetsplatserna ut sig. Det kommer att slås upp två omgångar med huskroppar framför den nya strandlinjen. Så vad ska man titta på sen har de tänkt sig? Sätta upp en juste kikare så att man kan kolla in fotbollen på nån av grannarnas storbilds-TV?

Skithelger

Vi har varit sjuka i omgångar hela familjen från dan innan julafton tills... ja fortfarande. Minns inte när julfirandet var så trist senast. Nu kan året enbart bli bättre.

Å andra sidan hävdar ju Littorin att 2009 ska bli ett "skitår" så man ska nog inte ha för stora förhoppningar. Även en blind höna...

Hattrick forever?

Jag började spela Hattrick 2001. Det fanns andra fotbollsmanagerspel som gjorde reklam för sig på olika ställen men de hade alla (managerzone, true manager mm) det gemensamt att de var urusla. Hattrick sålde sig genom word-to-mouth och man lyckades hålla matchmotorn så simpel att man faktiskt kunde analysera hur saker man gjorde påverkade. Den som visste mest genom att analysera reglerna och studera matcher och statistik kunde bli en vinnare.

Jag kommer inte nu ihåg hur jag började men jag skickade snart flera vänner i fördärvet som än idag sitter fast med sina drömmar om den perfekta säsongen. En av kompisarna visade sig dock ha näsa för spelet och har avancerat till division 2. Själv har jag återvänt till division 5 som dock var lägsta serie när jag startade och då klarade man sig fint med ett gäng hyfsade dussinlirare.

Nu är dock inte spelet som det var förr. Matchmotorn är mer komplex, designen upphottad, valmöjligheterna fler och tyvärr har även en del imperfektioner rättats till. Numer loggar jag bara på sporadiskt och lär väl falla genom seriesystemet om jag ens fortsätter. Men kul har det varit.

Solens mat i Basilicata

Imorgon kväll så besöker nestor Bo Hagström den lilla bergsbyn Accettura i regionen Basilicata på sin Italien-resa i serien Solens mat. Vi brukar se den lite oregelbundet men det är alltid underhållande att se honom språka med de buttra men charmiga byoriginal han letar upp.

Just imorgon tittar vi med extra intresse då vi varit just i Accettura för fyra år sedan på en Italien-tripp. Vi lämnade Basilicatas mest kända stad Matera för en färd västerut mot kusten och kom att hamna här. Minns inte varför, om det var slump eller om vår guidebok sade något. Det var i alla fall en slingrig väg upp i bergen till denna oansenliga by med ett ensamt hotell vid bytorget där det också låg tre barer. Den kyliga luften full av rök från vedeldade ugnar. Barbamama säger sig minnas starkt skyltarna längs med vägen med texten "Dont´t molest the animal" (det var ett naturskyddsområde). Själv minns jag alla timmerbilarna som kom flygande som raketer i kurvorna. Och så minns jag alla dessa gamla gubbar på torget. Det var inte många ungdomar där precis. Ska bli spännande att se vad Signore Hagström får att äta där.

Jag är spotifierad

Efter ett par dagar med Spotifiy så är jag mycket nöjd. Fick en inbjudan till gratisversionen. Utbudet är överraskande stort och det är väldigt lite reklam än så länge. Har hittills mest lyssnat på diverse julsånger och barnvisor med Barbidur men även några skivor som jag missat och intresserat mig för efter att recensenternas årsbästalistor publicerats.

Så länge man har bra högtalare kopplade till datorn så är detta en intressant tjänst som komplement till Itunes. Helt enligt konceptet att själv söka det man vill lyssna på istället för att bli matad med blandad musik från radion.

Vad jag egentligen har lyssnat på

I de krönikor som Nick Hornby skriver i tidningen The Believer (finns samlade i boken "The Polysyllabic spree") listar han de böcker som han har ämnat läsa och skriva om och så en ärlig lista över vad han i verkligheten läste. Mycket underhållande som alltid när det gäller den mannen (med undantag då från den senaste boken "Slam" som var ett ovälkommet, oväntat trist bottennapp). Jag känner att jag borde göra samma sak. För handen på hjärtat, hur många av de nya skivorna har jag egentligen älskat med samma glöd som de skivor som kom förr, ni vet på den tiden när det fortfarande gjordes musik som betydde något, som inte var trista kopior av något som du hört förr, och mycket bättre. Nya "Killers" är ju egentligen ett stort misslyckande, det nya slickade soundet är ju faktsikt svintråkigt. Lika tråkigt som det ju egentligen är att lyssna på sömnpillrena Fleet foxes om man måste vara ärlig.

Kjell Häglund skrev en gång i en krönika om varför han slutade skriva om popmusik. Det var för att för (och jag önskar nu att jag hade möjlighet att hitta ett citat) varje ny kass skiva han tvingades ägna tid åt stal tid han kunde ägnat åt att lyssna om och tränga djupare in ett musikaliskt mästervetk. Och nog fasiken har han rätt. Jag får betydligt större utbyte att hitta nya skivor från 60/70/80/90-talet med artister som jag aldrig hört förut än att lyssna på ännu ett gitarrband som låter som ett coverband på originalen i bästa fall.


Dessa artister har jag egentligen lyssnat mest på i år.

• Richard Hawley

Jag har missat honom i flera år trots att jag läst om honom. Efter att "Lady´s bridge" kom har jag dock lyssnat mig bakåt på hans skivor. Han låter verkligen inte som någon annan. Han skriver tidlösa standards så klassiska att de kunde ha sjungits in av Elvis, Johnny Cash eller Roy Orbison. Inledningsstrofen på Coles corner har ljudit åtskilliga gånger i år då jag dragit igång min Hawley-spellista. Man får rysningar.

• Adorable

Adorable är ett shoegazing-band från tidigt 90-tal som jag missade. I våras fick jag ett återfall och började lyssna intensivt på My bloody valentine, Ride och så då Adorable och deras första skiva "Against perfection" som verkligen gör skäl för namnet. Det är så oerhört bra att det gör ont i en att de inte höll på längre. Favoritspåret är den melankoliska "A to fade in" med sin grandiosa avslutning. denna hörs tyvärr inte i klippet här som är en aukustisk version framförd av sångaren Pete.

Årets skivor 2008

Om de är årets bästa vet jag inte men nedanstående är ialla fall de skivor som jag har lyssnat på mest i årets utgivning. Numera så skaffar jag musik i efterhand i stora drösar och källorna blir allt färre. Men ändå.

• Paul Weller - 22 dreams
• Jack Johnson- Sleep through the static
• Coldplay - Viva la vida
• Fleet foxes
• Glasvegas
• Sebastian Tellier- Divine EP
• Mariah Carey- E=MC2
• Magnetic fields - Distortion
• My morning jacket- Evil urges
• Duffy- Rockferry

När jag kollar på listan så slås jag av att den består av kritvit rock med en fransk kritvit house-rand och en liten soulrosett på kragen. Inte en hip hop skiva, ingen RnB. Undrar vad jag borde ha lyssnat på? Tips mottages tacksamt. Nån som har nån trevlig fransk pop att rekommendera? Eller nån riktigt fin Native tongue-doftande platta från NY?

I avdelningen "bra för att vara svenskt" (svensk musik på engelska är ju per definition uslare varianter av utländsk musik och med undantag för geniet Robyn skulle en jänkare aldrig betala för en kass svensk karbonkopia) var årets glädjeämnen Kleerup, Amanda Jensen och säkert nåt mer också som jag snabbspolat mig förbi av alla dessa trista kvinnliga singersongwriters.

Familjens kändis

Brorsan blev intervjuad på Rapport idag. Det lär jag aldrig bli. Har svårt att se att jag överhuvudtaget någon gång skulle förekomma i något av medierna. Brorsan har även förekommit ett antal gånger på bild och intervju såväl i lokalradion som på P1.

Så olika det kan bli. Min höjdpunkt som kändis i medierna är en liten bild ur lokaltidningen (ingen artikel bara bild och bildtext) för sisådär 20 år sedan på vinnarna av skoltävligen "Vi som vet mest" (jag har sparat urklippet i en pärm nånstans). Men besserwissers går ju tretton på dussinet i TV numera så jag är väl obsolet.

Böcker i öronen

Som jag skrivit om tidigare så har jag under det senaste året börjat lyssna på ljudböcker i min Iphone. Det började under de intensiva barnvagnspromenaderna förra hösten då jag fick en bunt böcker som jag laddade upp till min Ipod. Lite skeptisk var jag nog först för mina tidigare försök med kassetter och cd-skivor har inte funkat alls. Men jag har dock kommit fram till att förutsättningen för att det ska fungera är: Det måste vara "lätt" litteratur; det får inte finnas några större distraktioner i övrigt. Således fungerar svenska deckare på barnvagnspromenad längs Sveavägen och Odengatan utmärkt.

Mitt musiklyssnande har förvisso blivit lidande av detta då jag i princip aldrig kan lyssna på musik hemma så min enda möjlighet är lyssna på musik är via de vita hörlurarna.

Jag har tidigare sällan läst deckare och de gånger jag gjort det aldrig av svenska författare. Mankell eller Nesser har jag tex ännu ej läst. Leif GW Persson har dock blivit en favorit. Hans senaste böcker han har skrivit på 2000-talet är oerhört mycket mer spännande och även mer underhållande än vad jag minns från hans tidiga böcker som jag läste i tonåren. Jag gjorde dock misstaget att försöka läsa Läckberg efter en GW-historia och det var verkligen omöjligt. Han förflugna ord är så sanna- hennes prosa är verkligen som hämtad från Starlet eller Min Häst. Hennes dokusåpa- sambo får säga vad han vill, hennes karikatyrer till poliser och tramsiga historier som alltid slutar med en gravöppning är lika sannolika som ett avsnitt av Scooby doo.

Läckberg är dock långt ifrån den sämsta deckarförfattaren jag har läst. Mari Jungstedt är sämst sämst sämst. Hon är så usel att jag fick rysningar av att se henne på På spåret senast. Läste i brist på annat en av hennes böcker vid en pool i Thailand för ett par år sedan. Allt annat var på holländska och danska när jag grävde bland utbudet av kvarglömda böcker. Det var förbanne mig som en usel följetong från Allers! Undvik!

Gammal reklamfavorit

När jag såg den här filmen första gången för ett par år sedan skrattade jag så jag grät och jag har plockat fram den med jämna mellanrum efter det. Men det är ju egentligen en ganska smal film. Alla jag har haussat den för har älskat den. Men föräldragenerationen eller 80-talisterna som aldrig sett eller brytt sig om Flashdance? För dom är den ju bara en lustig kuriositet med en tjock man i spandex.

Humor som inte bygger på massa tidsbundna referenser är ju ganska enkelt egentligen. Sådan som är allmängiltig och därmed uppskattas av alla generationer och dessutom står sig oerhört svår och rätt sällsynt faktisk. Vilka kan sägas göra sånt idag egentligen? Säg något som får dig att garva läppen av dig som även din pappa och en 18-åring skulle gilla lika mycket?!

Jag kan göra mina egna människor- redux

"All fathers are intimidating. They're intimidating because they are fathers. Once a man has children, for the rest of his life, his attitude is, "To hell with the world, I can make my own people. I'll eat whenever I want, I'll wear whatever I want, and I'll create whoever I want. "

Jerry Seinfeld



Precis! Ni kan alla dra åt fanders! Nu är jag gud.

Botten är ur

När man börjar upprepa sig så är man på nedåtgående, de känner man igen från alla kulturyttringar och måste stämma även på en själv. Därför kör jag ett av mina mest klarsynta blogginlägg i repris här ovan.

Saker som gör en pappa lite trött, 6

Snövallar
Snöglopp
Snöstorm
Snöslaskiskorna
Snöhageliögonen
Snöhalka
Snömos
Snöhelvete