En fantastisk svindlare

Klas Östergren är min hjälte. Även om jag hör till den större skaran som i första hand dyrkar hans prosa från Fantomerna och Gentlemen och slog volter när novellsamlingen Med stövlarna på publicerades så har jag läst alla andra böcker också inklusive den alkoholdimmig Österlens-trilogin.

Jag håller just nu på att läsa Stephen Farran-Lees bok Östergren om Östergren. Det är en fantastiskt bra intervjubok. F-L är så oerhört kunnig och han får verkligen Östergren att öppna sig. Det som gör den så bra är dels resonemangen och funderingarna om respektive bok men också det sammanhang de sätts i i tiden. Dessutom finns det flera små essäer insprängda om platser som påverkat honom som Lilla Essingen, Österlen och Södra Latin.

Det blir så oerhört tydligt när man läser hur Östergren utvecklas bok för bok och ständigt byter stil. Rätt stor skillnad där mot den där sega gubben som vissa jämförde honom med efter de första böckerna.

När de diskuterar begreppet "episk svindel" så ryser jag till. Just detta berättargrepp är något som grep mig fullständigt i Gentlemen och som han även använt i Gangsters och och Veranda för en tenor. Det är så träffande- man får svindel och känner sig svindlad när han skapar en känsla av realism i fiktionen och när han inkluderar andra påhittade verk i verket.

Farran-Lee är närmare Östergren i ålder och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på honom som refererar till honom som en tonårsidol. Det hade varit kul att läsa honom mer samtida. Jag läste pappas pocketutgåva av Gentlemen i mitten av 80-talet och slukade sedan hans andra böcker. Mina samtida "unga" författare var inte precis i samma klass.