Vad jag egentligen har lyssnat på

I de krönikor som Nick Hornby skriver i tidningen The Believer (finns samlade i boken "The Polysyllabic spree") listar han de böcker som han har ämnat läsa och skriva om och så en ärlig lista över vad han i verkligheten läste. Mycket underhållande som alltid när det gäller den mannen (med undantag då från den senaste boken "Slam" som var ett ovälkommet, oväntat trist bottennapp). Jag känner att jag borde göra samma sak. För handen på hjärtat, hur många av de nya skivorna har jag egentligen älskat med samma glöd som de skivor som kom förr, ni vet på den tiden när det fortfarande gjordes musik som betydde något, som inte var trista kopior av något som du hört förr, och mycket bättre. Nya "Killers" är ju egentligen ett stort misslyckande, det nya slickade soundet är ju faktsikt svintråkigt. Lika tråkigt som det ju egentligen är att lyssna på sömnpillrena Fleet foxes om man måste vara ärlig.

Kjell Häglund skrev en gång i en krönika om varför han slutade skriva om popmusik. Det var för att för (och jag önskar nu att jag hade möjlighet att hitta ett citat) varje ny kass skiva han tvingades ägna tid åt stal tid han kunde ägnat åt att lyssna om och tränga djupare in ett musikaliskt mästervetk. Och nog fasiken har han rätt. Jag får betydligt större utbyte att hitta nya skivor från 60/70/80/90-talet med artister som jag aldrig hört förut än att lyssna på ännu ett gitarrband som låter som ett coverband på originalen i bästa fall.


Dessa artister har jag egentligen lyssnat mest på i år.

• Richard Hawley

Jag har missat honom i flera år trots att jag läst om honom. Efter att "Lady´s bridge" kom har jag dock lyssnat mig bakåt på hans skivor. Han låter verkligen inte som någon annan. Han skriver tidlösa standards så klassiska att de kunde ha sjungits in av Elvis, Johnny Cash eller Roy Orbison. Inledningsstrofen på Coles corner har ljudit åtskilliga gånger i år då jag dragit igång min Hawley-spellista. Man får rysningar.

• Adorable

Adorable är ett shoegazing-band från tidigt 90-tal som jag missade. I våras fick jag ett återfall och började lyssna intensivt på My bloody valentine, Ride och så då Adorable och deras första skiva "Against perfection" som verkligen gör skäl för namnet. Det är så oerhört bra att det gör ont i en att de inte höll på längre. Favoritspåret är den melankoliska "A to fade in" med sin grandiosa avslutning. denna hörs tyvärr inte i klippet här som är en aukustisk version framförd av sångaren Pete.