Om att sjunga i sömnen

Barbamamma har fått som vana när hon vaknar till vid tretiden att knuffa på mig och kräva att jag sjunger en sång.

Det hela är rätt obegripligt. Aldrig tidigare har hon berömt min sångröst utan snarare muttrat när jag överröstat R. , Frankie eller Stevie på stereon. Det jag har förstått är att hon (fullt förståeligt) är uttråkad när hon vaknar. Och då ska jag väckas. Men inte för att prata, för det har hon insett att konversationer med mig vid den tiden är lika givande som en politisk debatt med Linda Rosing. Utan jag ska sjunga en trudelutt. Jag vet inte själv men hon påstår att jag på kommandot "sjung" klämmer i med de mest oväntade låtarna. Och hon pratar med glädje om natten när jag sjöng en för henne helt okänd barnvisa om en vind (jag vet inte heller vad det kan vara).

Nu säger hon att hon överväger att låta mig sova hela natten eftersom jag tydligen kört "I say a little prayer" flera nätter på raken. Och häromnatten kom det ingenting. Hon tror att jag har tappat "det". Inget jag gråter över. Fast det ska tilläggas att jag är genomusel på texter. Inte ens mina favoritlåtar kan jag mer än ett par strofer av. Så jag kan faktiskt somna om rätt kvickt.

Imorse väckte hon mig inte. Men lika trött för det var jag.