Om minnen

Bör man ägna tid åt att minnas tillbaka eller är det dumt? Jag har läst flera personer som hävdat att de upprätthållit sin livsglädje genom att alltid jobba mycket, grubbla lite och alltid se framåt -aldrig bakåt. Men jag misstänker att de kanske också har varit med om svåra saker i livet och att de inte har något bra att hämta i imperfektum.

Själv jag ser själv framför mig massor med jättefina minnen. En del är stillbilder, andra små filmer, några i färg och vissa har tom ett ljudband som går. Några har alternativa tagningar. Det känns så oerhört sorgligt att inte ägna dom en tanke längre. Men när ska man göra det och hur mycket för att det inte ska hindra en för att leva och skapa nya minnen?

Jag har funderat på om det går för mig att rekapitulera mitt liv genom dessa minnen, precis som sker innan man dör i "lättare litteratur". I så fall vore det ju klokt att försöka göra detta på ålderdomshemmet. Att spara detta som en godispåse att öppna. Men hur bra kommer min hjärna fungera då? Och hänger resten av kroppen med tillräckligt länge så jag kan göra försöket? Mina experiment hittills har misslyckats hursomhelst. Jag kan inte koncentrera mig på att sortera minnena sekventiellt utan hoppar okontrollerat och klarar inte av att tidsbestämma. I Science fiction-litteraturen finns det utrustning som underlättar detta men vad hjälper det mig nu?

Nu funderar jag på att ibland ta fram en Madeleine-kaka i form av gamla foton. Sådana man tagit tusentals av för att titta på hastigt en gång och sedan stuva undan.