Det fanns en tid i slutet av 80-talet, då det kom fram en räcka band från Skottland, Australien, Irland och ibland även England med musik som gjord för de större arenorna. Ofta folkmusikinspirerad, storslagna arrangemang och omtyckta av kritikerna på Schlager och senare Slitz (innan Mats Drougge gjorde om den till en skitblaska).
Exempel jag kommer på är The Triffids, U2, Big Country, Simple Minds och Waterboys.
Själv var jag inte intresserad. Jag lyssnade då mest på Prince och på art-school pop som Lloyd Cole, Prefab Sprout, Housemartins och Smiths.
Deacon Blue upptäckte jag via en recension som beskrev dom som ett "Prefab Sprout med gitarrer". Deras första skiva tycker jag känns daterad i sin produktion idag men de två efterföljande skivorna låter fortfarande helt fantastiska. Strålande låtar och så har sångaren Ricky Ross en väldigt speciell röst. Jag har inte sett dom live men låtarna är som gjorda för att spelas live och alla Glasgow-bor verkar unisont hylla dom som live-akt. Jag känner att de är lite grann en brygga mellan den musik jag beskrev i första stycket och den musik jag brukade lyssna på. Deacon Blue var jättestora i Storbrittanien men lyckades aldrig slå utomlands (läs USA). De gjorde ett expreimentellt alternativrock-album som inte gjorde nån skillnad och sen lade dom ner. Tydligen har de sen dess hunnit med återföreningsspelningar och nya album men ingen utanför Glasgow bryr sig längre.
Men 1988 skrålade jag med framför MTV till denna (jag hade tänkt lägga in "Fergus sings the blues" som ett mer talande exempel men denna sång och video gör mig tårögd:
Inlägg
Afternoon tea på Hotel Diplomat
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar